Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lata sig på »bröllop och andra onödiga ting» ännu ej
var öfvervunnen. Denna gång gällde det ett kändt
föremål, fröken Helena Sperling, åt hvilken Göran
Horn synes hafva ägnat en mer än vederbörlig
hyllning. Han försäkrar nu »på sin salighet och med
godt samvete, att han aldrig talat henne något ord till
om giftermål, ej heller mera caresserat henne än som
andra mig bekanta damer efter mitt förstånd skedt är.
Jag skulle ock vara den odygdigaste karl, om jag
något kunde inbilla en piga, det jag icke mente med.
Men att icke hon älskar mig, kan jag icke neka, och
hafver min k. Fru Mor kanske väl sett.» Om Göran
Horns något själfkära förmodan var riktig, upplyser
icke historien; säkert är, att fröken Helena Sperling,
dotter af generalguvernören öfver Halland friherre
Kasper Otto Sperling, sedermera blef gift med
landshöf-dingen Axel Tott.
Några månader sedan detta bref skrefs, fann
Göran Horn sin död i Mälarens böljor: han körde efter
ett besök på Drottningholm ner i en vak, »det hastigt
honom liksom en fågel i snarone bortryckte», säger
författaren af hans personalier. Han tillägger äfven,
att Horn kunde hafva undgått sitt öde, om han ej
uppoffrat sitt lif för att rädda »den adliga, saliga
jungfrun, som med honom i faran var» och som på samma
gång omkom. Hvem hon var, upplyses icke. Om
de sköna, såsom det synes, spelat en alltför
betydande roll i Göran Horns lif, så var hans slut en
ridderlig försoning för hvad han därunder må hafva
brutit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
