Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem, som makten hade, var för tiden karakteristiskt.
Utan dylika uppvaktningar ansågs det knappast
möjligt att få rätt, äfven om man hade rätt. Den
ensamme maken, som i början af skilsmässan skrifvit
från Reval: »Gud gifve att jag vore så lycklig, att
jag finge mitt hjärta snart hit öfver till mig», fruktade
1697, då fråga var att hon skulle begifva sig öfver till
Reval — hvilket skulle vara honom »af hjärtat kärt»
— att, om hon företoge denna resa, »förrän denna
saken med gref Johan Stenbock och med Bielke är
till ända, vi då genom intriger torde få en vidrig
dom». Då enligt hans åsikt familjens välfärd
berodde på de båda processernas utgång, stannade hon
kvar i Stockholm.
De båda makarna, som hade sina vederparter
bland Sveriges högsta aristokrati, hade ej godt om
beskyddare. De la Gardiernas tid var ute. »Gud
vet», skrifver grefvinnan Juliana, »huru min hjärtans
herre har så många förföljare. Jag kan nästan säga,
att han har ingen vän här, som vill fälla ett godt
ord för honom.» Hon hoppades kunna intressera
den redan nu mäktige Karl Piper och den ändå
mäktigare Fabian Wrede, men det var ej så lätt, när man
var fattig, ty de, som makten hade, läto väl betala
sig. I De la Gardies brefväxling förekommer mer
än ett yttrande om nödvändigheten att »göra Piper
handen tung». En gång skickade han honom 100
tunnor hafre, »ty man måste hafva honom till vän,
man behöfver honom alltid». Om Wredes egennytta,
hvilken gjorde honom, reduktionsmannen, till en af
Sveriges rikaste män, talade samtiden mycket, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
