Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1917 - Fåren och deras ull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TE XTJ L ARBE TAR EM 25
förekommer i norra Tyskland, Holland,
Belgien och norra Frankrike.
Earaofåret utgjorde på faraonernas tid
den enda i Nildalen förekommande
fårrasen, men undanträngdes ur Egypten genom
asiatiska får. Det lärer ännu leva kvar vid
övre Niger.
Merinofåret är det mest betydelsefulla av
alla. Det har brett huvud, tjocka,
snäck-formigt vridna horn med starka tvärvalkar,
fyllig bål, korta och starka lemmar, kort,
fin, krusig, mycket tät och elastisk ull.
Dess ursprungliga hemland är mindre Asien,
varifrån rasen spreds till Grekland, Italien
och Spanien, i vilket sistnämnda land
får-aveln redan före början av vår tidräkning
stod högt. Merinofårets acklimatisering i
England, som flera gånger försökts, har
slagit fel; klimatet torde vara för fuktigt, enär
merinofåren kräva torr luft och därför trivas
bäst i stepptrakter.
Ranibouilletfåret är ett i mitten av 18:de
årh. till Frankrike infört spanskt merinofår.
Det producerar en mycket stor mängd,
tämligen lång, om ock mindre fin ull.
Manchampfåret är av samma ras som
det föregående, men med lång silkeslik ull.
Elektoralfåret är ett till Tyskland, först
till Sachsen, infört merinofår, d. s. k
Esco-ralfåret.
Megrettifåret i Österrike är av
merino-stam och kännetecknas därav, att den
ullbärande huden ligger i stora veck.
Krumhornade fåret kännetecknas genom
långa, spiralformigt utdragna horn, lång
svans och grov ull. Dess hemland är Kreta,
Balkanhalvön, Ungern och Syd-Ryssland.
Fettsvansfåren uppträda i två huvudslag.
Det ena utmärkes genom lång, tjock och
bred svans med stark fettavlagring, vilken
kan uppnå en fjärdedel av djurets vikt.
Denna ras förekommer i skilda former på
Krim, i Persien, Syrien, Palestina, Egypten,
Tunisien o. s. v. Hos det andra slaget är
svansen förkrympt och å ömse sidor om
densamma finnes en stor naken fettklump.
Av detta slag träffas skiljaktiga raser i
Cen-tral-Asien, Sibirien, övre Egypten och
So-maliländerna.
De i Storbritannien förekommande
fårrasernas härkomst är ännu ej tillfullo
utredd. Av därstädes hållna får kan nämnas:
new-leicester-, Lincoln-, cheviot-, southdown-,
cotsmold- och shropshirefåren.
Fårullens värde beror på graden av
fin
het, tänjbarhet, mjukhet, längd, krusning,
glans, färg, renhet samt frihet från s. k.
hundhår (starka, okrusade hår).
Fåret har dels täckhår, vilka äro glatta
och sköra, dels och mest ullhår, vilka äro
mjuka, krusiga och luddiga, medan övriga
husdjur endast ha täckhår. Genom
förädling av naturrasen söker man undertrycka
täckhåren i ullfällen.
Ullhårets längd växlar mellan 3 och 40
centimeter. Ullfällens täthet växlar mellan
några få tusen och 30- ä 40,000 ullhår på
en kvadrattum. Tätast är den finulliga
Me-rinorasens fäll. Ullmängden beror
naturligtvis också på fårens utfodring och vård;
likaså ullens beskaffenhet, såsom styrka och
elasticitet.
Ullen indelas i filtull, kamull och
raggull. Den förstnämnda är krusig och fin
och låter sig lätt filtas. Kamullen är lång,
glansig och ej så fin. Raggullen, såsom
Islandsrasens, är grov och täckhårblandad.
Medan tidigare endast de spanska fårens
(Berinos) ull användes till filtad vara,
användes därtill numera, genom
klädesfabrikationens utveckling, även de engelska
rasernas längre ull, den medelfina kamullen.
Redan under stenåldern var fåraveln
inhemsk i Sverge. Under medeltiden var
Gottland känd för högt utvecklad fåravel.
Ännu förekomma större fårstammar i södra
delen av Gottland samt på Karlsöarna,
Får-ön och Gotska sandön.
På 1500- och 1600-talen infördes till
Sverge engelska och tyska får till avelns
förbättring. År 1726 grundläde Jonas
Al-strömer en merinoavel genom att införskriva
merinofår från Spanien till kungsgården
Hö-jentorp, där en skola för fårskötsel
upprättades. Merinoaveln, som gynnades
genom allehanda privilegier, utbredde sig starkt
i landet och höjdes genom ytterligare
importer av rambouillet- och elektoralfår.
Staten skaffade sig betydande hjordar, varifrån
avelsdjur spredos inom landet. Vid mitten
av 18-talet infördes flera storbritanniska
raser, särskilt cheviotfåret samt de kortulliga
southdown- och oxfordshiredown-fåren, vilka
med framgång acklimatiserats.
I Sverge har emellertid ullproduktionen
betydligt minskats i förhållande till
förbrukningen av ullprodukter. Någon ren
ras av ena eller andra slaget torde ej häller
finnas. Behovet av ull täckes billigare
genom import. Vid den fårskötsel, som
nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
