Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Febr. 1918 - Sverges textilindustri i äldre tid. VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTIL AR B ET AREN _ 11
instruktion, som kommerskollegium år 1653
utfärdade för Johan Palmstruch, och
varigenom denne bemyndigades att vara
kommissarie över manufakturerna, framhölls
exempelvis bland annat, att uppsikt borde
utövas över alla hantverkare, så att intet
arbete förfalskades. För detta ändamål
erhöll Palmstruch befogenhet att själv eller
genom fullmäktig besiktiga alla
tillverkningar, såsom siden, kläde eller ylle, vare sig
färdiga eller under arbete. Palmstruch
synes emellertid snart ha dragits till annan
verksamhet, varpå bl. a. den av honom år
1656 grundade växel- och lånebanken utgör
ett bevis. År 1662 gjorde emellertid
kommerskollegium ett nytt försök i samma
riktning, i det arkitekten Jean de la Vallée
utsågs till ämbetskommissarie över rikets
manufakturer. Bland dennes åligganden
skulle framför allt ingå att tillse, det de
inom landet tillverkade varorna bleve av
sådan beskaffenhet, att icke allenast rikets
innevånare därav kunde hava “ett gott nöje“,
utan att desamma även utomlands måtte
hållas i vederbörlig “estime". Med biträde
av vissa edsvurna personer skulle Vallée i
detta syfte på kollegiets order besiktiga
viktigare manufakturvaror, “pröfwandes hwart
slag för sig, om the til materien och
formen gode och oförfalskade äro, samt
stämp-landes och märkandes, hwad som
ostraffe-ligit och waraktigt är, men efter föregången
warning, confiscerandes thet, som flärdh
och odugse bepröfwes, och thetta til
twe-skiftes til the nästa fattiga och beslagaren11.1
Det var som synes uppgifter av
synnerligen ömtålig och vansklig art, som den
nye ämbetskommissarien hade att lösa, och
synbarligen har han snart tröttnat på sin
mödosamma och otacksamma befattning, från
vilken han snart avgick för att i stället bli
ämbetsborgmästare i Stockholm.
Kommerskollegium har också tydligen mer och mer
förts till den övertygelsen, att den tillbörliga
kontrollen över rikets hantverk och
manufakturer icke på ett tillfredsställande sätt
kunde handhavas av en enda ämbetsman.
Angelägenheten måste följaktligen ordnas
efter andra riktlinjer, och man har här att
söka ett av de drivande skälen till den
omfattande reglering av landets
varutillverkning, som kom till stånd i och med
inrättandet av de s. k. hantverkshusen.
Förslaget till ifrågavarande institution hade utgått
från kommerskollegium, dch år 1668 vann
detsamma Kungl. maj:ts och ständernas
gillande. Förordning i ämnet utfärdades den
18 sept. 1868, och ett par märkligare
punkter ur densamma torde här böra något
närmare beröras.1 Först och främst
tillkännager Kungl. maj:t, att dess tidigare omsorg
om manufakturerna, som bl. a. tagit sig
uttryck i beviljandet av privilegier, friheter
och särskilda förmåner åt åtskilliga
personer, icke burit den frukt, som väntats. Det
hade nämligen visat sig, att somliga icke
gjort bruk av dem meddelade rättigheter på
annat sätt, än att de hindrat andra från att
grunda företag av samma art, medan åter
somliga på grund av bristande kapital eller
annan orsak icke kommit i gång med sin
fabrikation. Allra största delen av de
privilegierade hade emellertid, ehuru väl
varutillverkning blivit påbörjad och åtskillig
omkostnad gjord, av oförstånd och bristande
tillsyn icke “medh någon nytta theras wärck
drifwet och fortsatt". Det förut tillämpade
förfaringssättet, enligt vilket
tillverknings-monopol för vissa artiklar meddelats
enskilda personer att gälla inom visst område
under bestämt angiven eller obestämd tid,
skulle därför ej längre tillämpas, utan i
stället skulle monopolen fästas vid särskilda
orter, som genom tillgång på råmaterial och
livsmedel samt i fråga om tillförsel och
konsumtior lämpade sig för det ena eller andra
slaget av manufakturer. Å dessa orter
skulle hantverkare och manufakturister på
kronans bekostnad beredas behövliga
lokaler (hantverkshus) och ekonomiska
korporationer bildas till deras förläggande med
råmaterial, varjämte staten tillhöriga
byggnader fritt upplätos att tjänstgöra som
packhus och magasiner. Övervakandet och
ledningen av det hela anförtroddes åt
särskilda direktörer. Alla tillverkade varor skulle
inlämnas å packhusen till besiktning och
stämpling, och här skulle även
försäljningen, som endast fick ske en gros,
verkställas. I förordningen betonades uttryckligen,
att ett av huvudsyftena med dess tillkomst
var beredandet av nödig tillsyn över det
industriella arbetets utförande. Varje
hantverkshus skulle därför tilldelas en
verkmästare med särskild utbildning i sitt fack,
vilken ägde att handha den närmare
kontrollen över tillverkningen.
1 Stiernman III: s. 77 o. f.
1 Jfr Stiernman III: sid. 699 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
