Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1—2. Aug. 1920 - Levnadsomkostnadernas stegring - Det finns ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
27
Med avseende på den våldsamma
stegring av levnadskostnaderna, som under de
senast gångna åren bl. a. medfört en
ständig aktion från fackföreningsrörelsens sida,
är det rätt intressant att taga del av
efterföljande rörande livsmedelsprisens stegring
i forna tider.
De äldsta markegångsuppgifter vi ha
rörande spannmålspriser föreskriva sig från
Erik den heliges dagar, eller från mediet av
II OO-talet.
Vid denna tid kostade en tunna råg i
våra dagars mynt i Svealand 75, men i
Götaland blott 50 öre.
Trots detta låga pris på brödfödan
försökte sig dock många på att stjäla sådan
från varandra, synnerligen ute på åkrarna.
Stöld på en åker blev därför belagd med
strängare straff än stöld på annat sätt, och
som en tjuv straffades hårdare än en
mördare, fingo i flera fall åkertjuvarna sluta
sina liv på galgbacken. På 1300-talet
kostade i Östergötland en duktig oxe 18 kr., och
för 8 kr. fick man den bästa häst. Prima
kor kunde man få köpa för 8 kr. pr styck.
Under tidigare tidsskeden begagnade
man sig i Sverge av s. k. värdeören, d. v. s.
visst naturföremål såsom värdeenhet.
Under Erik den heliges tid använde man
sålunda en treårig ko, som i värde var lika med
en halv häst, åtta getter eller lika många
får eller 24 alnar kläde.
Jordpriset var på sina ställen dock dyrt;
i mitten av 1300-talet såldes i Dalarna en
äng för 148 kr., som i hömängd avkastade
8 lass.
Socker var under 1300-talet ej till för
fattigt folk. Enligt historiska urkunder
användes socker först i Sverge år 1328, då vid
ett gästabud det gick åt fyra skålpund, som
kostat 200 kr. eller 50 kr. skålpundet. För
denna summa kunde man ju fått 12 stycken
präktiga oxar!
Med 1450-talet inträdde en stor
förändring i priserna. En oxe kostade då 24 kr.,
en ko 12 kr., ett gammalt får 1: 50, en
oxhud 4: 50 och en välfödd gås 37 öre. Den
härliga, helfeta, vällagrade västgötaosten
kunde man köpa, för 48 öre pundet eller
nära 6 öre kg. Fläsk kostade 37 öre pundet
(c:a 4,5 öre pr kg.)
Stegring följdes ofta av prisfall och en
oxe, som ena året kostade 24 kr., kunde
nästa år få övertagas mot 9 kr.
Trettioåriga kriget bragte priserna till
förnyad stegring. I Norrland steg sålunda
år 1631 priset på saltad lax från 8 till 30 kr.
pr tunna.
På 1600-talet kostade smöret mellan 64
och 86 öre pundet, råg mellan 2: 20 och 3:
80 pr tunna, engelskt kläde 2: 60 och 5: 20
pr aln.
1653 kostade en galt 12 kr., ett lamm 2
kr., en gås I kr., höns 30 öre pr styck och.
ägg 33 öre tjoget.
På 1700-talet hade priserna nästan
fördubblats från vad de voro på 1600-talet. Ett
pund oxkött kostade 1736 6: 50, ingalunda
billigt på sin tid.
Dränglönerna på 1600-talet voro i bästa
fall 8 kr. pr år samt för en piga 6 kr.
Det finns ingenting
sä intressant i hela världen som
fackföreningsrörelsen. Icke ens det socialpatologiska fenomen
som kallas bolsjevismen. Pressen, ej minst den
borgerliga, ägnar den länga spalter och
statsmännen nödgas ganska utförligt och intresserat
sysselsätta sig med den. Och ständigt fylka sig nya
skaror i fackföreningarna, i fackförbunden.
Andarna vakna, om icke de allra förnämsta, och det
skulle förvisso kunna vara en lust att leva. —
Det står en man upp pä ett strejkmöte. Han
finner allt ganska dåligt. Se, striden har icke
förts pä ett sätt, som pä längt när tillfredsställer
honom. Och resultatet, vartill
underhandlings-delegerade kommit, är rena skojet. Det är bara
uselhet alltihop.
En man, som lyssnat med stegrat intresse,
vänder sig ät sidan och frågar om talaren
möjligtvis var förbundsmedlem, eller när han
händelsevis blev detta. Det svaras att han inskrevs för
tvä månader sedan, efter att i flera långa är
envist ha vägrat detta. För tvä månader sedan —
och redan färdig med vår rörelse, vår
fackföreningsrörelse, den vi i bittra fejder och mödosam
strävan byggt upp. Sannerligen den mannens
medlemskap blev för lätt beviljat.
Det finns någonting, som heter
fackförenings-kultur eller borde heta det. Man finner den ute
hos beprövat fackföreningsfolk och den yttrar sig
icke endast såsom den vördnad och aktning, en
son erfar inför sin faders eller sin släkts arbeten
och uppoffringar, utan även i ett mognat omdöme
om hur längt ett fackförbunds möjligheter sträcka
sig i ett givet fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
