Fredskrisen. Världen befinner sig för närvarande i avspänning efter den största anspänning historien känner. Anspänningen betydde strömmar av människoblod, eld, nöd, sorg och förstörelse; avspänningen betyder arbetslöshet och nöd för en stor del av arbetarklassen och slumpvisa omkastningar av ekonomiska värden, omkastningar som rycka undan grunden för många människors jordiska makt och härlighet. De under kriget ständigt stegrade materiella värdena förorsakade feberyrsel, då de rullade ur hand och i hand på samvetslösa månglare. Då yrseln nu börjat lägga sig och de konstlade värdena hastigt sjunka, ropa dessa vidriga väktare på mam-mons murar efter hjälp. Skriftlärde, sociala kvacksalvare och klåpare av olika kulörer skynda till med sina recept, alla lika ofelbara för temperaturens snara sjunkande ner till normalläget. Tillbaka! Så lyder det mest trovärdiga receptet. Ned med priset på den levande arbetskraften! Dieten är för stark för de arbetande, de närande. Tillbaka till normala förhållanden, sådana de gestaltade sig före det förödande, men för mången så välsignelse-bringande kriget. Voro då förhållandena före världsbranden så normala, att de äro eftersträvansvärda för ett sargat människosläkte? Givetvis för alla konserverande andar. Ju längre bort i tiden, ju bättre för dessa återhållande krafter. Att komma tillbaka till sådana förhål landen, — och dit komma vi ofelbart — som betyder att konkurrensmarginalen nationer och individer emellan ligger under — icke Över — existensminimum, är ett eftersträvansvärt mål för alla, som icke kunna, icke vilja tro på en annan och bättre produktionsordning och arbetsfördelning än den, som automatiskt delar upp människorna i helt närande och helt tärande grupper. Att hålla behoven i livet så långt nere som möjligt hos den närande delen av mänskligheten är för denna rudimentära tankegångs bärare ett livsvillkor. På frasernas toppar svinga sig gökungar, på vilkas skalomhölje sparvarna ruvat. De pipa i dunklet fram sina recept om ofelbara medel för människornas frälsning. Proletärens diktatur eller — vänd på pannkakan, är medlet ur en samhällelig ordning, som under årtusenden format de mänskliga begreppen om rätt och orätt, gott och ont. De glömma, då de pipa, att formen icke är saken, att det dåliga icke förbättras genom en ohyvlad ram. De glömma att slipningen, arbetet, är formens grundförutsättning. Fredskrisens närande människobarn stå förvirrade. De se hopade mängder av andlig och materiell kost medan hungern tränger på. Jorden bär säd som förr medan trampkvarnarnas hjul stanna av och arbetslösa likar fyllka sig. De se glada människor, behängda med silkesmaskens puppomhölje och underlättande sin mat N:r 1—2. 1921. 1