Målet. En sammanslutning av vad slag den vara må är betingad av nödvändigheten i alla de fall, som rena materiella intressen ligga till grund för dess verksamhet. Den egentliga motorn är självbevarelsedriften. När den individuella makten för angrepp och motstånd upphör träder sammanslutningen till. Vår tids starkast markerade drag, vilket ännu befinner sig i kraftig utveckling, är sammanslutning på alla områden, där materiella och ekonomiska intressen spela in. Det modärna samhället tenderar att bestå av grupper individer, med personlighetens svängrum begränsat inom den för respektive grupp fastställda avbalkningen. Fackföreningen är en sammanslutning som i högre grad än någon annan är betingad av nödvändigheten. Dess uppgifter äro för väl kända för att i detta sammanhang behöva klarläggas. Varje sammanslutning av förenämnd art avser vara ett medel för att nå ett visst mål. Yttersta målet är självavskaffning, d. v. s. undanrödjandet av nödvändigheten som betingar sammanslutningens existens. Fackföreningens mål är sålunda att avskaffa sig själv. Kan den nå detta mål ? Säkerligen icke så länge som arbetsverktyg och arbetsmaterial befinna sig i särskilda händer, det må vara i enskilda, statens eller kooperationens. Den logiska slutföljden härav blir den, att fackföreningen själv skulle övertaga produktionsmed len, eller med andra ord, de arbetande själva skulle behärska hela produktionsprocessen. I nuet synes den tanken svindlande, men mellan antikens slavar och vår tids arbetare är ett svälj befästat lika stort som det kan bli mellan vår tids och framtidens arbetare. Är det sålunda otänkbart att fackföreningens uppgifter kunna övergå från reglerandet av arbetsvillkoren till ledandet av arbetsprocessen? Förvisso betvivla många detta. Det förefaller dock som om endast tidpunkten kunde bli föremål för olika meningar. Att denna icke nu, historiskt sett, är inne, torde vara odisputabelt. Att vid skrivbordet söka skissera ett program för denna nya uppgift är självfallet omöjligt. Det skulle bli ungefär som att beskriva ett landskap på månen. Avståndet är för stort. Livet självt går sina egna vägar. Att människosläktet oavlåtligt går fram mot allt större rättvisa ifråga om den jordiska tillvaron och sammanlevnaden är dock påtagligt för var och en som i historiens ljus vill och kan se skeendets rörelser. Arbetets frukter åt dem som arbeta är målet för dem, som nödgats taga sammanslutningen i anspråk för ett så legitimt krav, som rätten till brödet för dagen. Att det målet en gång skall nås, är väl så tämligen säkert. Likaså att vår tids relativt blygsamma fackförening är den motor, som skall rödja vägen fram till detta mål. Tekniken och dess oavlåtliga N:r 4, 1921,