Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Nov. 1922 - Hedern fordrar det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TEXTILARBETAREN
Hedern fordrar det.
Den oorganiserade arbetarens roll i
våra dagars samhällsliv är föga mer
hedrande än strejkbrytarens. Båda slagen bryta
mot solidaritetens bud, men ha ingenting
att invända mot att bli delaktiga av de
förmåner deras arbetskamraters
solidaritet kan pressa fram, skriver Smålands
Folkblad och fortsätter: Detta är ett
gemensamt drag för dem båda och detta ha
de i sin tur gemensamt med alla parasiter.
De kunna vara högst indignerade
emellanåt över att behöva arbeta för att andra
skola ha det bra, men ha ingenting emot
att låta sina organiserade kamrater
ensamma betala till fackorganisationerna för
att sätta dessa i stånd att taga upp en
lö-nestrid med arbetsgivaren. De kunna
också rätt ofta högljutt uttrycka sitt
missnöje med rådande samhällsförhållanden,
tillvita dem av arbetarerörelsens män, som
söka rätta till dessa, alla möjliga dåliga
bevekelsegrunder för sitt handlingssätt
och äro i stånd att utpeka en mängd
utvägar ur svårigheterna. Men att själva
göra något? Åhnej, man aktar sig väl.
Skrodera, tadla, förtala, det kan man rätt
bra gå i land med, men att uppbringa så
mycken heder i kroppen att man håller
sig för god att åka snålskjuts på de
organiserade arbetarnas kärra, det är svårare
det.
Detta avita förhållande har en mängd
olika orsaker. Ibland är det självgodhet,
ibland kryperi, ibland religiösa skäl för
att en annan gång bottna i ren tredska.
Att faekföreningsfolket inte hittills
lyckats vältra undan alla dessa stötestenar
från organisationernas väg är lätt att
förstå anledningen till, när man betänker
vilken oerhörd roll dumheten och
likgiltigheten spela här i världen.
Det är också en tämligen allbekant sak
att det som arbetarna ha svårast att lära
sig inse, det är vilken styrka de skulle ha
om de höllo ihop. All agitation till trots
finnes det nämligen ännu massor av
arbetare som stå utanför fackföreningarna,
och att övertyga dem om deras skyldighet
att gå in, har åtminstone inte här i
Småland gett så särdeles lysande resultat.
Möjligheterna att komma till tals med
dessa pliktförgätna äro också begränsade. I
regeln inskränka sig dessa tillfällen till den
rent personliga agitationen från de
organiserade arbetskamraternas sida; på ett
föredrag om fackföreningsrörelsen går det
nästan aldrig att få dem. Det är som om de
rent instinktivt kände att deras sövda
samvete skulle bli stört, om de från en
talarestol skulle bli påminda om vad de brista
i berörda avseende, och därför anse de det
vara bäst att hålla sig så fjärran som
möjligt från allt sådant.
Före depressionen fanns det dessutom
ett icke ringa antal arbetare, som ansågo
sig så oumbärliga på en arbetsplats, så väl
sedda av arbetsgivare och arbetsledare att
för dem var fackföreningarnas stöd en
onödig lyx. De skulle alltid slå sig fram,
vad som än hände, och de tänkte visst inte
böja sig för några påtryckningar och gå
in i fackföreningen. Av det där
självförtroendet är det nog inte så mycket kvar
nu. Förhållandena ha på ett i högsta grad
brutalt sätt tagit vederbörande ur de
trygghetskänslor han själv och
arbetsgiva-redömet sövt honom i och för närvarande
äro väl de lätt räknade, vilka, med
samma trygghet som förut, låta arbetsgivaren
spela allvis försyn för sig. Snarare är det
väl, eller borde åtminstone vara så, att
tron på arbetsgivaren som den gode
herden, vilken låter sitt liv för fåren, fått en
allvarlig knäck. Förtröstan förut har
ersatts med villrådighet och just nu torde
oron för framtiden vara den dominerande
känslan inom arbetarevärlden. Man vet
inte vad morgondagen bär i sitt sköte och
är man då, som fallet i regeln är med
den oorganiserade, okunnig om de krafter
som driva sitt okontrollbara spel, så blir
man naturligtvis ännu lättare offer för
missmod och förtvivlan.
Det borde, tycker man, under sådana
förhållanden ligga nära till hands att
söka stöd på det håll, där sådant alltid
hittills kunnat påräknas, nämligen hos
fackorganisationen och genom att själv ansluta
sig göra detta stöd mera effektivt.
Men den konsekvensen dragés mera
sällan av ett bedrövligt läge på
arbetsmarknaden. Åtminstone inte av egen drift.
Och just härför är det som de, vilka redan
anslutit sig till fackföreningen, ha all
anledning att aldrig låta den muntliga
propagandan vila. Den oorganiserade bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
