Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Febr. 1923 - Från förbundsområdet - Uddevalla, av Fawe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
TEXT IL ARBETAREN
Uddevalla.
Förbundsavdelningen n:r 29 härstädes, vilken
omfattar arbetarna vid Kampenhofs
Bomullsfabrik, höll faninvigningsfest i Folkets Hus
lördagen den 9 sistlidne dec., varvid bl. a. även
förbundets förtroendeman Gustaf Janzén var
närvarande.
Festen öppnades med ett par musiknummer av
en trio amatörer, varefter avd. ordf., Carl R.
Andersson, med några ord hälsade samtliga
närvarande välkomna. ”Arbetets söner” sjöngs unisont;
därefter besteg förtroendemannen talarstolen och
höll invigningstalet.
Tal. yttrade därvid bl. a.: Denna fest är ett
firande av att denna förening skaffat sig ett
sam-lingstecken, en ny fana. Med anledning av detta
vill jag nämna nägot om textilarbetarnas kamp
mot missförhållanden och umbäranden.
Textilarbetarna i Uddevalla ha många yrkeskamrater ute
i världen, som ha det svårt och som leva under
förhållanden, om vilka vi inte ens kunna göra oss
en föreställning. Trots att textilarbetarna i
Sver-ge och de övriga nordiska länderna långt ifrån
leva under ekonomiskt goda omständigheter, ha de
det dock ändå mycket bättre än övriga länders
textilarbetare. Tänk, t. ex., på våra
yrkeskamrater i Orienten, dessa konstnärer, som tillverka
konstalster av högt värde, de få leva det uslaste
liv, utan att få ens tillnärmelsevis den lön för sitt
arbete, som de äro förtjänta av. Liknande äro
förhållandena i Japan och Kina. I det förenämnda
landet få arbetarna ha sina sammankomster under
jorden och på andra undanskymda platser, i
fruktan för att de skola upptäckas av de maktägande
kapitalisterna. Kina har inte hunnit så långt
ännu i utvecklingen, att man där fått någon
arbetarorganisation till stånd. Arbetstiden är i dessa
länder 14—16 timmar om dygnet och deras föda
består av ris och vatten.
Vår uppgift är att genom internationell
solidaritet förskaffa oss ett större inflytande, ty vi äro
beroende av dessa främmande länder, genom att
dessa konkurrera. Det finnes en gräns även här
och arbetsgivarna kunna inte betala så höga löner
om de bli utsatta för en så mördande konkurrens,
som andra länder, genom billigare arbetskraft,
kunna slå in på. Ett belysande ex. på konkurrens
är det nu rådande förhållandet på den svenska
järn- och trävarumarknaden. Inom dessa
industrier finnes nu ringa arbete, beroende på att den
utländska konkurrensen är övermäktig. Det
finnes intet annat att göra, mena arbetsgivarna inom
dessa industrier, än att reducera arbetslönerna i
tillräckligt stor grad. Det har nu gått så långt
att textilarbetsgivarna, som alltid betalat sina
arbetare lägsta möjliga löner, av järn- och
träindu-striidkarna blivit beskyllda för att de betala för
höga löner. Detta har aldrig förut inträffat.
När man ser på dessa abnorma förhållanden
frågar man sig, om arbetarnas levnadsstandard
skall sänkas ytterligare.
De organiserade arbetarna ha ett ansvar som
aldrig förr. Till det individuella ansvaret har
kommit ett socialt ansvar. Detta ansvar trycker
hårt, ty arbetarna måste bereda sig på att själva
sköta världens produktion. Detta sociala ansvar
måste utvecklas och stärkas. Vi ha, tyvärr, många
kamrater, som ännu inte känna det sociala
ansvaret, och det är allas vår plikt att försöka få dessa
in i våra organisationer, inom vilka de kunna
läras detta.
Det är långt fram till målet och ju flera
ointresserade kamrater vi ha, desto längre och
svårare blir vägen att gå. Därför måste varje
organiserad arbetare vara agitator varje dag. Vad som
gör det så svårt att organisera arbetarna inom
textilindustrin är, att denna industri till större delen
sysselsätter kvinnlig arbetskraft, och kvinnorna
ha inte förmått kämpa sig så långt fram som
männen. De äro häller inte danade att vara såsom
maskindelar i en textilfabrik, utan deras plats är
hemmet och deras arbete är dettas skötsel. Detta
svaras även av de kvinnliga arbetarna, när de bli
uppmanade att ansluta sig till den fackliga
organisationen, ty alla kvinnor ha, trots allt, det
hoppet, att de i sinom tid skola bli gifta och då få
lämna slitet pä fabriken. Detta är felresonerat,
ty även om man endast ämnar arbeta inom
industrin en kort tid, måste man vara medlem av
fackföreningen.
Textilarbetareförbundet kan nästa år se
tillbaka på en 25-ärig, kampfylld tillvaro. Det har
hela tiden varit strid för att vinna nya rättigheter
och förmåner. Det dröjde länge innan
föreningsrätten blev erkänd och givetvis ännu längre innan
något kollektivt avtal kom till stånd. Förbundet
har dock trots alla motgångar stadigt gått framåt
och är f. n. starkt i såväl numerärt som
ekonomiskt avseende. Ännu kan dock vårt förbund göra
nya erövringar och vår kraft skall inriktas härpå.
Eder avdelning står nu inför det ögonblick, då
ett nytt samlingstecken skall avtäckas. Fanan är
röd som alla våra samlingstecken, och varför välja
vi just den färgen? Rött är ju blodets färg, men
det är också kärlekens och broderskapets, och det
är därför vi ta denna färg som symbol för våra
strävanden att nå målet: kärlek och brödraskap.
Må vi lova oss att se upp till denna symbol under
alla livets växlingar och skam den som sviker.
Låt täckelset falla!
Talaren utbringade så ett fyrfaldigt leve för
det nya samlingstecknet, vilket kraftigt
besvarades av festdeltagarna.
Avdelningens ordförande avtackade talaren för
det utmärkta anförandet samt uppmanade
medlemmarna att oförtrutet arbeta för fortsatt
framgång och ernåendet av bättre levnadsförhållanden.
En enklare supé intogs härefter under den mest
animerade stämning. En grupp amatörer inom
avdelningen utförde K. E. Forslunds teaterpjäs
”Kometen”, vidare förekom musik, solo-, duett- och
kuplettsång. Festen avslöts med dans, men då
hade klockan redan hunnit en god bit in på
småtimmarna.
Till sist några ord till avdelningens
medlemmar. Verka alltid för fackföreningens intressen,
agitera på de kamrater, som ännu inte förstått
betydelsen av att vara med i organisationen och
underlåt inte att utan absolut förfall besöka
avdelningens möten! Det är Eder oavvisliga plikt mot
Eder själva och Eder klass.
Fawe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
