Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1923 - Tjugufem år, av Textyrius - Den starke, av Vitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEXTILARBET AREN
allra största vikt, att textilarbetarnas
or-ganisationssträvanden i längsta möjliga
utsträckning inriktas på en fast förening
utan hänsyn till landsgränser, ras eller
färg. Vad som i detta avseende hittills
har kunnat åstadkommas har också blivit
gjort. Att mycket ännu återstår är
självklart.
För Svenska Textilarbetareförbundet
gäller det nu att på den lagda 25-åriga
grundvalen arbeta vidare. Framför allt
gäller det att söka skola medlemmarna till
daglig aktion för arbetsbetingelserna.
Kollektivavtalet är intet trollspö med
vilket ett fackförbund kan åstadkomma allt
inom rimlighetens gräns. Inom
textilindustrin utföres arbetet till tre fjärdedelar
på ackord och varuslagen växla, förnyas
och ändras oupphörligt. Det gäller för
medlemmarna själva att ständigt vaka
över att arbetslönen icke sänkes under den
i kollektivavtalet fastställda lönegränsen.
Ett kollektivavtal, som ej vaket och
intelligent utnyttjas av medlemmarna själva,
mister därigenom en god del av sitt värde.
Textyrius.
Den starke.
Vi gå i vårt dagliga slit på verkstaden
eller i fabriken och för detta få vi på
fredagskvällen uppbära lön. Det är kanske
inte så fritt ifrån, att vi mången gång
känna oss besvikna över lönens storlek.
Under veckans lopp räknar jag ut att
så och så mycket skall jag förtjäna och då
skall jag köpa det eller det. Men veckan
är lång. Varje dag har sina bekymmer
och medför ett nytt önskemål. Det är
naturligtvis inte bara sig själv man har att
tänka på. Nej, det finns flera inom
familjen och därför bli önskemålen så mycket
mer ”omväxlande”.
Själv har man kanske tänkt att köpa
sig en nödvändighetssak, men så en kväll
säger hustrun:
— Ingrid behövde så väl ett par nya
kängor nu tills hon skall börja skolan, men
det ha vi ju inte råd med. Om vi skulle
låta laga de gamla, så kanske det blir
bättre för oss sedan.
Ja, visst. Man måste ta en genväg för
att komma lättare fram. Men det finns
så många andra saker som också behövs.
Vecka efter vecka går utan att det
önskade kan köpas. Men när skall det då bli?
Ja när? Förtjänsten blir inte större
nästa vecka. Alltså måste man uppskjuta
något annat på obestämd tid — om det
är möjligt — för att kunna bli i tillfälle
att åstadkomma det man önskar.
Obestridligen ligger det något
otrevligt i allt detta. Sinnet blir bittert. Man
ser framför sig orättvisorna i samhället
och man sammanställer de olika
klassernas möjligheter till ernåendet av vad livet
kräver. Det är tydligt, att det är något
på tok. Det är något som behöver ändras
till det bättre. Men på vad sätt skall detta
ske? Denna fråga har väl tusende och
åter tusende proletärer ställt till sig
själva. Många ha icke nöjt sig med att endast
framställa frågan, utan också sökt
besvara den på ett praktiskt sätt. Andra åter,
kanske det stora flertalet, ha försjunkit
i dådlöshetens dvala för att sedan efter
någon tid återigen vara färdiga att på nytt
fråga om samma sak, utan att det
ringaste sökt handla. De som sökt att handla
funno att enda räddningen för
proletariatet låg i en stark organisation. Endast
genom en sådan skulle det lyckas att
bringa arbetarklassen till insikt om, att även
den klassen hade människovärde; endast
genom en sådan kunde arbetarna inför de
övriga klasserna i samhället visa, att
arbetarklassen numera icke var den
parias-klass, man velat nedtrycka den till.
De funno att varje arbetare var värd
en ordentlig lön för sitt arbete; en lön som
icke bestämdes blott av ena parten, den
part som ”gav” arbete, utan även av den
som lämnade sin arbetskraft.
Den fackliga organisationen bröt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
