Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 TEXTILARBETAREN
Arbetarnas strävan till bildning är
synnerligen stark och aktningsvärda
resultat ha uppnåtts. De ha ett ståtligt och
väl skött Folkets Hus, vari en god
teatersalong är inrymd. Teatern har fast
anställda skådespelare och den uppbär
statsunderstöd. Arbetarna utge en
socialdemokratisk tidning från eget hus och eget
tryckeri. Kooperationen är här, liksom i
hela Finland, mycket starkt utvecklad.
I stadsfullmäktige ha arbetarna
majoritet. Ordförande i stadsfullmäktige är
textilarbetareförbundets förtroendeman.
I Finlands nya historia intager
Tammerfors en mörk och blodig plats. 1918
års inbördeskrig satte nämligen här sina
blodigaste och råaste märken.
Hälsingfors
är huvudstaden med närmare 200,000
innevånare. Den äldre delen av staden
genomlöpes av en promenad. Här står
Runebergs staty. I stadens mitt
Senatstorget, omgivet av monumentala byggnader,
med staty av Alexander II, vars sockel
prydes av allegoriska bilder. Den
bredaste gatan, Bulevardgatan, är 24 meter
bred. De flesta av de publika
byggnaderna ha den ryske arkitekten Engel till
mästare. Av byggnader äro att nämna
universitetets huvudbyggnad och
biblioteks-hus, Senatshuset, Allmänna sjukhuset,
kejs. palatset, Generalguvernörshuset,
astronomiska observatoriet (i närheten
Stigells bronsgrupp ”De skeppsbrutna”),
riddarhuset i veneziansk stil, Svenska
teatern, Finska teatern, Järnvägsstationen
(den största och vackraste i norden),
för-eningsbanken, Skatuddens bostadshus,
ständerhuset, statsarkivet, studenthuset
m. fl.
Hälsingfors arbetare äga Nordens
största och vackraste Folkets Hus.
Uppförandet började 1906 och slutade hösten
1908. Den kostade i uppförande cirka
700,000 mark. Byggnaden förstördes
under inbördeskriget 1918. År 1919
reparerades byggnaden för en kostnad av
1,200,000 mark. År 1924 påbörjades en
tillbyggnad, som blev färdig i år. Den
kostade 7,000,000 mark. Stora salen
rymmer 1,160 personer. 24 större och mindre
möteslokaler finnes samt
expeditionslokaler. Läget i stadens centrum. Arkitekt:
Karl Lindahl. Fasaderna äro av granit.
Charles Lindleys kamp mot
oxarna.
Svenska Transportarbetareförbundets
förtroendeman har, som bekant, varit en
av de fackföreningsmän här i landet, som
oxarna sökt döda med sitt dregel.
Dödsstöten skulle han, enligt den
besvansade hjorden, erhålla vid förbundets
kongress i Stockholm sistlidne augusti. Hur
det avlöpte framgår av efterföljande
artikel i Social-Demokraten, skriven av
tidningens fackliga redaktör:
Sällan har en långvarig, systematiskt
förd smädekampanj mot våra fackliga
ledare fått en mera nedgörande och
välförtjänt näpst än den mot Charles Lindley
förda förtalskampanjen fick vid senaste
transportarbetarekongress. Den med så
mycket buller och brak i F. D. P. och
annorstädes förda oppositionen mot
för-bundsledningen, enkannerligen mot
förtroendemannen, presenterade sig vid
kongressen i form av en handfull
ovederhäftiga, delvis rent svagsinta, pratmakare
från Stockholmsavdelningarna, framför
allt från Stockholms
transportarbetarefackförening. Och vad man hade att
anföra vid kongressens början mot
förtroendemannen, mest i form av personliga
smädelser och skällsord, voro rena
västan-fläkten mot de glåpord och utgjutelser,
som kommit till uttryck i F. D. P. och
vissa protestuttalanden från
fackföreningarna, och likväl stötte detta på en sådan
opposition från kongressombudens sida,
att vederbörande nästan tappade allt
målföret för kongressens återstående dagar.
Betecknande för stämningen var att
oppositionens s. k. ledare, en hr Einar
Nilsson i Stockholms
transportarbetarefackförening, på slutet av kongressen yrkade
avslag på de yrkanden han önskade
kongressen skulle godtaga.
Det var också som opposition
betraktad något av det ynkligaste vi sett inom
fackföreningsrörelsen, och det vill
sannerligen ej säga så litet. Vad man hade att
komma med, förutom smädelser mot
förtroendemannen, bestod i några yrkanden
som dessa: att avdelning skulle ha det
slutliga avgörandet vid arbetsnedläggelser,
att förbundet skulle uttala sig för avtal på
obestämd utlöpningstid, att funktionär (d.
v. s. hr Charles Lindley) icke skulle få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
