Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
61
Hur man förbereder och håller ett
anförande.
Vid Typografiska föreningens i Stockholm
orienteringskurs i september innevarande är höll
lektor Odal Ottelin ett föredrag rörande rubricerat
ämne, vilket innehåller så många värdefulla
vinkar och råd, att vi ansett det äga intresse även
för denna tidskrifts läsare. Vi återge här nedan
Sv. Typograf-Tidnings utförliga referat av
föredraget i fråga och rekommendera det till
intresserat studium.
Den första regeln är, sade tal., att uppodla
språket, vilket man kan göra genom att flitigt
läsa samt ofta höra på verkligt goda talare.
Strindberg, som hade en sådan glänsande förmåga att
behandla svenska språket som skriftspråk, var
ingen talare. Han kunde skriva! Hjalmar
Bran-ting var talare. Han var mästare i denna konst.
Branting kunde också skriva. Härav se vi ju, att
tala och skriva kan vara beroende på olika
medfödd förmåga.
När man talar måste man tänka på att det
skall vara ett syfte med talet, och vilket syfte
det skall vara. Talaren måste ha ett mål att föra
sina åhörare till. Det måste också finnas
innehåll i talet. Man måste ha något att säga, då
man talar. Tal utan tankar är bara ord, ord i
oändlighet, och man letar mången gång förgäves
efter en enda liten tanke i allt detta bråte av ord.
Innehållet i talet måste vara vederhäftigt,
sakligt och faktiskt, så att det inte kan vederläggas.
Talaren måste bemöda sig om att hans tal verkar
moget och genomtänkt, att det är logiskt och
bindande i tankegången. Det är viktigt, att ett
praktiskt urval av stoffet göres. Man måste tänka
på att ta fram just de synpunkter och de
argument i det ämne varom man talar, som passar
just för de åhörare man har framför sig. Man
måste ordna sitt tal så att de man talar till kan
följa med och förstå vad man säger. Talaren
måste nämligen försöka vinna åhörarna för det
han talar om. Inte demagogiskt utan sakligt.
Tal. övergick härefter att lämna en del vinkar
och råd angående ett praktiskt urval av stoffet.
Han kom så in på formen för ett anförande. Det
är två huvudsynpunkter vi här måste beakta.
Talet bör vara kort och klart. En talare bör inte
glömma bort att sluta. De bästa anförandena äro
i allmänhet de som äro korta. De olika
meningsbyggnaderna i talet böra även vara korta. Vi
måste komma ihåg, att det talade ordet är helt olika
det skrivna. Visserligen inställer sig, sä fort vi
resa oss upp och tala offentligt, ett mera vårdat
språk än då vi tala med varandra. Men något
skriftspråk är det inte! Vi ha lättare att tala
offentligt, om vi tala enkelt, kort, naturligt och
klart.
I föredragsspråket är tydlighet och klarhet
mycket nödvändiga egenskaper, mer nödvändiga
än i samtalsspråket och skriftspråket. Talet
måste ju kunna förstås av alla dem som hör det
omedelbart. Han vände sig mot användandet av
fraser, vilka voro ord utan tankar.
Därefter berörde tal. olika sätt att förbereda
ett anförande. Ett framförande från manuskript
eller framsägning efter manuskript ansåg han
vara mycket svårt. En vältalare som Branting
använde aldrig manuskript. Faran för att
använda sådant är, att man binder sig vid det
skrivna och glömmer åhörarna samt förlorar kontakten
med dem. Det är nödvändigt för en
föredragshållare att känna sig ha auditoriet med sig, då
blir han entusiasmerad och det går som en
strömledning mellan talaren och åhöraren och tvärtom.
Risken vid skrivet tal är, att man kan vara
tvungen att lägga om det i sista stund, och att göra
detta är många gånger nästan omöjligt. Om man
emellertid är tvungen att skriva ned sitt
anförande, så måste man noga genomtänka vad som
skri-ves och komma ihåg, att det skrivna icke skall
läsas utan talas och höras. Man skall akta sig för
sådant som för åhörarnas tankar till
förberedelsearbetet vid skrivbordet. Så kommer ett av de
viktigaste momenten: inövningen av talet. I
vissa punkter måste anknytning ske till det bildade
samtalsspråket och ej till läsespråket. Då
anförandet är skrivet, så ställer man sig hemma och
inövar det med tänkta åhörare. Därvid är det
nödvändigt att försöka se ut över den tänkta
församlingen och så mycket som möjligt låta bli
att se på manuskriptet. Detta går mycket bra
om anförandet läses igenom 5 ä 10 gånger, så att
man behärskar detsamma. När man sedan talar,
skall man försöka göra talet så levande som
möjligt.
Talaren kom sedan in på sättet att lära sig
talet och framsäga det ur minnet. Detta har
fördelen med sig att det blir ett fritt framförande av
talet, och det hela gör ett bättre intryck på
åhörarna, vilka känna sig stå i närmare kontakt
med föreläsaren än vad fallet är vid skriftligt
framförande. Men det finns faror även här. En
är att talaren av en eller annan anledning
bringas ur fattningen, tappar tråden och minns
ingenting samt stannar av. Därför bör nybörjaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
