Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
TEXTILARBETAREN
vaddarna, som benämnas förvaddar,
vägas och de som avvika mer än 1/2
skålpund i vikt kasseras. Vaddvikten måste
nämligen hållas någorlunda jämn, i
an
nat fall bli färdigvaddarna, som bilda den
grundläggande enheten för garnnumret,
ojämna.
Handvävarens berättelser.
VII.
Grändernas barn.
Det gamla Norrköpings skuggsidor
voro ingalunda få, vilket kanske många
känna utan att behöva läsa Mårten Glans’
anteckningar eller höra hans muntliga
berättelser, men då han alltid antecknade
namn på såväl människor som platser,
skola vi hålla oss till hans
minnesanteckningar. Han är förvisso ett värdefullt
lexikon för eftervärlden, en i sitt slag god
kulturhistoriker, vilket är det minsta man till
hans ära bör säga.
I alla tider, åtminstone sedan den
gamla stapelstaden vid Slätbaken
förlorade sin ursprungliga betydenhet, har
Norrköping haft synnerligen goda
sjöförbindelser med såväl in- som utlandet; och
härigenom uppstod också ganska tidigt ett
hamnkvarter i staden, sedermera kallat
Saltängen, vilket under sina glansdagar
icke stod de stora sjöstädernas
hamnkvarter långt efter. Där funnos på
1700-ta-let, så långt Mårten trängt tillbaka, både
legala och illegala kroghålor i nästan
varje gränd, och här och var rasslade
bordellskyltar i vinddraget.
Det var i dessa kyffen och hålor av
mer eller mindre misstänkt beskaffenhet,
som bl. a. även dåtida textilarbetare med
förkärlek samlades fredags- och
lördags-aftnar. De sökte sig hit för att bli
bjudna på förtäring av sjömän och sjåare,
vilka i allmänhet hade högre löner och
därför större möjligheter att bjuda. Så
småningom övergick det till en vana att
vissa kvällar mot slutet av varje vecka
uppsöka dessa ställen, varvid det fördes
ett liv, som knappast kan beskrivas i ord.
Gränderna formligen vimlade av unga,
redan i barnaåren härjade kvinnor, som
tvingats dit av nöden. De arbetade i
tex
tilfabrikerna den långa arbetstid, som
dagligen krävdes av dem, men de voro så
skamligt underbetalda, att de icke
anständigt kunde försörja sig, utan
nödgades på sin fritid skaffa sig någon hjälp
till uppehället. Mårten Glans berättade
många underliga historier om detta
hemska utsvettningssystem, och han fann
aldrig ord starka nog att fördöma det.
Glans hade visserligen ej själv någon
erfarenhet av systemet, men han hade
hört hur det verkade. Folk strömmade
in från landsbygden till staden, som
därigenom blev formligen överbefolkad. En
höst fanns det icke bostäder för alla,
varför gränder och gator måste upplåtas till
sängplatser. Första dagen i november
den hösten föll ymnigt med snö. Det blev
ett elände utan like, män och kvinnor
trängdes om varandra på krogar och
andra trakteringsställen, och det var
omöjligt att mota ut dem. Arbetslösheten blev
fruktansvärd och ödeläggande. Den
rikliga tillgången på arbetskraft sökte
arbetsgivarna utnyttja, varför de
avskedade många av de gamla arbetarna och
ersatte dessa med folk från landsbygden.
Någon solidaritet var det inte tal om. De
flesta sökte bildlikt talat hacka ut ögonen
på varandra för att om möjligt komma åt
en brödbit. Följden blev att bondpojkar
och bondflickor fingo träda in i de
gamla arbetarnas ställe. Emellertid började
en mängd eldsvådetillbud efter hand
uppstå i fabrikerna. Härtill kom att
lant-borna voro synnerligen svåra att lära
upp, varför arbetsgivarna blevo tämligen
belåtna när en företagsam och
människo-älskande borgare åtog sig uppdraget att
avveckla konflikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
