Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
105
Handvävarens berättelser.
IX.
Salomon.
Mårten Glans brukade mot slutet av
sin levnad ofta besöka en liten obetydlig
garnbod vid Gamla torget i Norrköping.
Boden ägdes av en gammal
sammankrympt jude, som hette Salomon Teig och
som varit spinnare en gång för länge
sedan, men slutat med sitt yrke på grund
av ådragen reumatism i den dragiga
lokalen vid Kvarngatan och öppnat egen
affär med hjälp av några av sina egna
stamfränder. Han var nu bortåt åttio år
gammal. Mårten hade arbetat kamrat
med honom omkring ett årtionde och
värderade honom för ärlighet och
rättframhet i handel och vandel.
Mårten brukade säga, när Salomon
någon gång kom på tal, att han var den
skickligaste spinnaren i staden. Redan
som ung hade han med synnerligen
primitiva redskap uppövat sin färdighet i
enastående grad. Hans hustru, som var
av samma stam och död vid uppnådd
medelålder, hade också innehaft samma
sällsynta arbetsförmåga. De båda uträttade
ungefär lika så mycket på samma tid som
fyra andra. De hade flyttat från
Frankrike till Manchester i England och
därifrån hit. Deras förföljare, av vilket slag
dessa voro visste ingen, sökte dem även
här, men då staden redan vid denna tid
stod under det Philipssonska väldets
dom-värj o och Salomons funno nåd inför dess
ögon, försvunno förföljarna snart.
När Mårten kom om kvällarna,
brukade Salomon stänga butiken, varefter han
bjöd vännen in i den trånga, men alltid
snyggt, nästan propert inredda kammaren.
Och här dryftades vid en rykande toddy
dagens brännande spörsmål. Salomon,
som på grund av såväl släktskap som
religion nödgades umgås med de förmögnare
israeliterna i staden, kände väl dessas
avsikter, planer och projekt, vilka
besynnerligt nog aldrig inneburo misstro mot
arbetareklassen, men väl mot borgarna.
Judarna ville härska och togo, allt efter
som förmögenheterna blevo koncentrerade
på dem, styrstången i egna händer. De
ville göra Norrköping till storstad, menade
Salomon, och i många avseenden torde
han haft rätt. ”Men deras välde skall bli
av kort varaktighet”, brukade han säga
och såg med siarblick ut genom fönstret.
Hans mening i detta fall är emellertid
icke tillräckligt tydligt formulerad i
anteckningarna. Menade han, att
arbetareklassen skulle övertaga makten i
samhället? Han gav aldrig något direkt besked
härom, och inte ens Mårten Glans torde
beträffande denna fråga ha kommit
honom in på livet. Salomon tänkte
emellertid ej särdeles högt om stadens
textilarbetare, ty han brukade säga: ”Så länge judar
och andra kunna svälta dem, går det nog
bra, då tiga de, men sedan?” Han
skrattade demoniskt vid detta uttalande av
vilket man kunde förstå, att han inte
älskade sina rasfränder. Då Norrköpings
arbetare år 1890 demonstrerade för
8-timmars arbetsdag, stod Salomon i sin
boddörr och gnuggande händerna med
judisk intensitet samt skrek till de
förbipasserande så att torgpolisen blev nervös:
”Nu kommer di, nu kommer di!”
Salomon var i viss mening ett original.
Han ville sina medmänniskor väl och
arbetade för detta med all den envisa kraft,
som var hans egen. Vad han härvidlag
uträttade i det tysta, visste ingen, men
att det ingalunda var obetydligt är säkert.
Hans pengar, som han hade gömda i sin
kammare, försvunno emellertid, samtidigt
med hans död, på ett mystiskt sätt. Ingen
visste vart de tagit vägen. Stöld och
inbrott, trodde man, men ingenting
kunde uppdagas. Händelsen bottnade i
mysticism.
Han dog sistnämnda år, då han i sin
boddörr gladdes åt arbetarnas
demonstra-tionsmarsch. Butiken var stängd några
dagar, men ingen fäste sig härvid, ty det
brukade ofta hända, då han var olustig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
