Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rationalisering.
Under det senast flydda decenniet har
frågan om rationalisering av
produktionsmetoderna varit föremål för många och
långa utläggningar i tal och i skrift. Att
frågan aktualiserats i så hög grad
som skett, beror väl huvudsakligast på
det ekonomiska tillstånd i
världshushållet, som inträdde efter världskriget, ett
tillstånd som fortfarande gör sig gällande
med oförminskad kraft. Det gäller för
folken att leva även efter den oerhörda
utmattning, som kriget med
naturnödvändighet åstadkom, men ej endast att leva
utan även att söka ersätta de ekonomiska
och andra värden, som kriget och dess
verkningar förödde. En ekonomisk kamp
av stora mått inträdde efter kriget,
framför allt i de länder, som för sin
hushållning äro beroende av sina
arbetsprodukters försäljning till andra folk. Det
gäller för dessa att genom försäljning av
framställda produkter bringa in pengar
från andra folk för att kunna leva och
återtaga vad som förlorades genom kriget,
och förutsättningen härför är att kunna
sälja produkterna till lägsta möjliga pris.
Det gäller för varje land, även för de som
ej direkt voro indragna i kriget, att hålla
sig uppe i en mördande konkurrens på
avsättningsmarknaderna i världen. Härtill
kommer det gamla begäret, att ur
produktionskapitalet pressa största möjliga
avkastning i form av vinst. Den första
åtgärden i den oerhört skärpta
konkurrensen blev en pressning av produktionens
största omkostnadskonto, arbetslönerna,
vilket även lyckades, framför allt i de
länder, där arbetarna saknade en tillräckligt
kraftig motståndsrörelse, nämligen en
ak-tionsduglig fackföreningsrörelse. Men
även en sådan pressning har en gräns,
varför nästa åtgärd blev — ytterligare
rationalisering av arbetsmetoderna.
Den industriella rationaliseringen
syftar direkt till största möjliga
överflödiggörande av mänsklig arbetskraft och
för vilket ändamål tekniken i längsta
möjliga utsträckning tages i anspråk. Ingen
skall emellertid tro, att den industriella
rationaliseringen är en nutidens
företeelse. Den har egentligen pågått så länge
mänsklig verksamhet funnits, även om den
synbart kan betecknas sammanfalla med
storindustrialismens uppkomst.
Tillkomsten av de mekaniska spinn- och
vävmaskinerna, ångmaskinen, symaskinen m. fl.
medförde överflödiggörande av mänsklig
arbetskraft och ingripande rationalisering
av arbetsmetoderna. Det torde vara fullt
uppenbart, att vilken produktionsform
människorna än komma att tillägna sig,
hindra teknikens framsteg och därmed
följande rationalisering av
arbetsmetoderna kunna de icke, ty det skulle, om det
lät sig göras, betyda minst ett
tillbaka-hållande av utvecklingen och ett kvävande
av mänsklig vilja och tankeförmåga. För
den arbetare, vars arbetskraft blir
över-flödiggjord på grund av nya mekaniska
arbetsredskap och därigenom införd
ratio
N:O 1, 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
