Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
TEXTILARBETAREN
fall måste arbetaren ej blott vänta en
månad på sin lön utan han har så att säga
innestående ytterligare två till fyra
veckors lön. Detta betyder att han får arbeta
sex till åtta veckor innan han får några
pengar av arbetsgivaren. Som arbetaren i
allmänhet ej är allt för väl försedd med
kontanta pengar — personer, som komma
från landets jordbrukande delar för att
börja fabriksarbete, ha haft mycket få
tillfällen att ens se några pengar — tager
han sin tillflykt till den yrkesmässiga
penningutlånaren. Det har sagts att dessa
utlånare uppehålla sin verksamhet med
arbetsgivarens fulla samtycke, och i några
fall även med hans biträde. Emellertid
är det endast en rättvisa att säga, att vi
ej hava några som helst bevis för att
arbetsgivare i något fall visat allt för
vänliga känslor mot dessa penningutlånare.
Tvärtom sågo vi fall, då arbetsgivarna
mycket energiskt försökte utrota
systemet, men vanligen misslyckades på grund
av arbetarnas inrotade vanor i detta
avseende. Som ett anmärkningsvärt
förhållande må omnämnas, att dessa utlånare
icke alls äro indier, utan tillhöra fysiskt
kraftfulla stammar som komma från den
andra sidan av den indiska gränsen.
Dessa ”utlänningar” utplundra de indiska
arbetarnas själva livsnerv. Vi sågo med
våra egna ögon några av dessa typer: de
bära i allmänhet långa käppar, som det
påstås att de använda mycket fritt i
händelse de som låna försöka uraktlåta att
göra avbetalningar. Räntan är baserad
på ett visst belopp pr rupi och pr månad,
och uppgår ofta till 200 å 300 proc, pr år.
Då tusentals arbetare råka i klorna på
dessa människor och aldrig kunna komma
därur, går nära på hela lönen i allmänhet
till penningutlånaren i slutet av månaden,
vilken då till låntagaren återlämnar en
viss del som nytt lån med fortlöpande höga
räntesatser.
Ett annat drag i den indiska
textilarbetarens liv, vilket bidrager att hålla
honom kvar i sin förtryckta ställning, är
förhållandet, att sådana händelser, som t.
ex. giftermål i hans familj, firas med en
pomp och ståt och under omständigheter
som äro fullkomligt löjliga i jämförelse
med hans ekonomiska ställning. Vi hörde
berättelser om familjer som ekonomiskt
nedtryckts under den skuldbörda som
uppkommit genom fullständigt dåraktig
upplåning för ceremonier av det slag jag
talar om. Det föreligger även de
allvarligaste skäl att antaga, ehuru det är
mycket svårt att bevisa, att det i många
fabriker är vana att betala oerhörda mutor för
att erhålla tillstånd att börja arbeta. Det
påstås i själva verket bestämt, att i vissa
fall måste det betalas liknande mutor
ytterligare för varje månad till någon
arbetare, som fungerar som någon slags
myndighet, för att få fortsätta anställningen.
Dessa förhållanden äro återigen
sådana som endast kunna utrotas av en
kraftig organisation. Jag är tillfredsställd att
kunna säga, att det ej beror på något fel
från varken den engelska eller de indiska
regeringarnas sida, ej heller från
arbetsgivarnas sida i allmänhet talat. De äro
sedvänjor som måste avskaffas av de
indiska arbetarna själva.
Då vi gjorde våra undersökningar
rörande de nämnda penningutlånarnas
transaktioner, upptäckte vi ett utomordentligt
sakförhållande. Bortsett från ett eller två
företag, delvis eller helt och hållet
förvaltade av arbetarna i skilda fabriker, tycks
det i Indien finnas litet eller intet ifråga
om kooperativa handelsföretag, ägda av
arbetare. De kooperativa föreningarna,
som äro kända över hela Europa, och som
sälja allt som arbetarna behöva för sina
personliga behov eller bekvämlighet, äro
praktiskt taget okända i de stora staterna
i Indien. Det utgör ett beklagligt uttryck
för detta sakförhållande, att de enda
kooperativa affärer vi sågo — utom vid en
eller två fabriker — voro kooperativa
företag som lånade ut pengar till
arbetaren för billigare räntesatser än de som
utkrävdes av Kabulis eller vanliga
penningutlånare. Ingen kritik kan vara mera
cynisk än det faktum, att bland stora massan
av de indiska arbetarna, kooperationen
upptill närvarande tid är nästan helt och
hållet inskränkt till låneföretag.
Jag försöker ej bortförklara nationella
sedvänjor, ej heller ämnar jag påstå, att
arbetsgivarna äro skyldiga till att dessa
lånesvindlerier pågå. Jag har redan
fastställt, att några av dem ha gjort stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
