Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
67
”Lagbunden ordning.”
De borgerliga partierna äro som bekant den
”lagbundna ordningens” självskrivna försvarare.
Därav följer att de alltid och allestädes uppträda
som lagens och rättens förkämpar, när våld och
väld hota att sätta lag och förordning ur kraft.
I vanliga fall märker man inte så mycket av
denna vakthållning. Det är förnämligast, när en
grupp arbetare strejkar för bättre förmåner, och
synnerligast när de strejkande inte så noga akta
på de rättsliga formaliteterna, som borgarpressen
skriker: ”1 gevär!” Då sättes hela apparaten i
gång, och varenda liten borgarblaska i vårt
avlånga land låter ”husbondens röst” eka utöver
bygderna.
Gäller det däremot kränkningar av lag och
rätt, som begås av medborgare ur de högre
samhällsskikten, så är vakthållningen kring den
”lagbundna ordningen” inte så värst stark, knappast
ens märkbar. Vi skola inte fästa oss för sådana
saker som att man blundar för justitieövergrepp,
t. ex. i fallet Marsjö, där man med lagens hjälp
upphöjde orätten till högsta rätt. I sådana fall
har man åtminstone den juridiska formalitetens
fikonalöv att skyla över sina brister med. Nej,
vi skola i stället påminna om hur man blundar
för eller rent av försvarar lagövergrepp, som
begås av enskilda, icke tillhörande
”samhällsfient-liga” organisationer. Litet var har väl i minnet
hurusom en mycket samhällsbevarande tidning
(Stockholms Dagblad) försvarade
”hundpiskepa-ret” Lindqvist och gjorde den svartsjuka
överklassfrun och hennes kräk till man. till rena
martyrer. De hade skipat ”rätt” på eget vis. I stället
för att anlita polis och domstol mot den förmenta
synderskan, körde de henne i bil ut till en öde
skog, där de grovt misshandlade henne. Den, som
på nära håll hade tillfälle att följa med
händelsernas gång, kun.de omöjligen känna någon
medömkan med ”hundpiskeparet”, allra minst med
karlkräket, som var själva roten och upphovet till
svartsjukan och dess följder, men som det oaktat
i sin erbarmliga feghet skipade ”rätt” mot den
mindre skyldiga och tjänstgjorde som profoss åt
sin fru, vilken följde egna primitiva lagar. Den,
som däremot bara läste St. D., måste ha känt sig
mycket rörd och medlidsam på det av ödet så hårt
drabbade ”hundpiskeparets” vägnar. Det är
alltså n.ågon skillnad på vem den ”lagbundna
ordningen” skall gälla för.
Lika märklig ter sig vakthållningen kring den
”lagbundna ordningen”, när det är fråga om
över
grepp, som under arbetskonfllkter begås från
”samhällsbevarande” håll. När en strejkbrytare uppe
i mellersta Norrland slog ihjäl en motståndare,
blev han icke blott hänsynsfullt bemött och
lindrigt straffad. Polisen hade måst häkta honom, ty
den tyckte väl att lagen borde vara i det närmaste
lika mot alla, men rättens majoritet, bestående
av tolv gamla, ”hederliga”, i arbetet grånade
nämndemän, beslöt med överröstande av
häradshövdingen att, innan domen fallit, sätta den
anklagade på fri fot. Ingen vän av den ”lagbundna
ordningen” protesterade, och den
samhällsbevarande pressen höll sig hela tiden mycket tyst.
Det behövdes inte att slå alarm den gången.
För inte sä värst länge sedan hade vi en
elakartad konflikt vid ett bygge vid Ringvägen i
Stockholm. Konflikten hade i släptåg en del
oroligheter, vilkas beivrande låg vännerna av
”lagbunden ordning” mycket varmt om hjärtat och
vilken även uppkallade en del socialistiska
tidningsredaktörer till våldsamma protester — inte
mot byggmästare Malmsten och hans brytare utan
mot de arbetartidningar, som inte voro nog kvicka
att fördöma övergreppen. Nåväl, det begav sig,
att Malmstens brytare bröto sig in och stulo
sötsaker från en firma, som flyttat in i det hus, där
de arbetade. Innehavarinnan gjorde polisanmälan.
Vad fingo vi bevittna? Jo, att Nya Dagligt
Allehanda, som är en av den ”lagbundna ordningens”
mest nitiska väktare, blev våldsamt upprörd, fast
inte över stölderna utan över att den bestulna
vågat göra polisanmälan. Tidningen yrkade bestämt
på tjuvarnas frikännande och förklarade stölden
så, att tjuvarna endast velat ”låna” chokladen.
Enligt tidningens mening borde väl
innehavarinnan ha varit mycket glad över att få ”låna” ut
varor till så fint och förnämt folk, även om
”lånen” skedde utan lov och utan hennes vetskap.
Vill N. D. A. månne åberopa samma ”låneteori”,
om en fattig, hungrig sate stjäl litet mat för att
fylla sin knorrande mage med, och matens ägare
gör polisanmälan? Nix!
I vårt östra grannland har man något som
heter Lappo. Därmed förstås numera inte bara en
plats,, varest Adlercreutz och Döbeln på sin tid
slagits mot ryssarna, utan därmed förstås även en
folkrörelse, med uppgift att värna Finland mot
dem, som med våld vilja omstörta samhället.
Alltså värna lag och rätt. Hur sker det? Jo, genom
att med våld bortföra och misshandla
oliktänkande, genom att förstöra annans egendom, genom
att med våld avlägsna ledamöter av riksdag och
kommunala institutioner, som sitta på sina poster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
