- Project Runeberg -  Textilarbetaren : Svenska Textilarbetareförbundets Tidskrift / Årg. XXVII. 1930 /
75

(1936-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEXTILARBETAREN 67 ”Lagbunden ordning.” De borgerliga partierna äro som bekant den ”lagbundna ordningens” självskrivna försvarare. Därav följer att de alltid och allestädes uppträda som lagens och rättens förkämpar, när våld och väld hota att sätta lag och förordning ur kraft. I vanliga fall märker man inte så mycket av denna vakthållning. Det är förnämligast, när en grupp arbetare strejkar för bättre förmåner, och synnerligast när de strejkande inte så noga akta på de rättsliga formaliteterna, som borgarpressen skriker: ”1 gevär!” Då sättes hela apparaten i gång, och varenda liten borgarblaska i vårt avlånga land låter ”husbondens röst” eka utöver bygderna. Gäller det däremot kränkningar av lag och rätt, som begås av medborgare ur de högre samhällsskikten, så är vakthållningen kring den ”lagbundna ordningen” inte så värst stark, knappast ens märkbar. Vi skola inte fästa oss för sådana saker som att man blundar för justitieövergrepp, t. ex. i fallet Marsjö, där man med lagens hjälp upphöjde orätten till högsta rätt. I sådana fall har man åtminstone den juridiska formalitetens fikonalöv att skyla över sina brister med. Nej, vi skola i stället påminna om hur man blundar för eller rent av försvarar lagövergrepp, som begås av enskilda, icke tillhörande ”samhällsfient-liga” organisationer. Litet var har väl i minnet hurusom en mycket samhällsbevarande tidning (Stockholms Dagblad) försvarade ”hundpiskepa-ret” Lindqvist och gjorde den svartsjuka överklassfrun och hennes kräk till man. till rena martyrer. De hade skipat ”rätt” på eget vis. I stället för att anlita polis och domstol mot den förmenta synderskan, körde de henne i bil ut till en öde skog, där de grovt misshandlade henne. Den, som på nära håll hade tillfälle att följa med händelsernas gång, kun.de omöjligen känna någon medömkan med ”hundpiskeparet”, allra minst med karlkräket, som var själva roten och upphovet till svartsjukan och dess följder, men som det oaktat i sin erbarmliga feghet skipade ”rätt” mot den mindre skyldiga och tjänstgjorde som profoss åt sin fru, vilken följde egna primitiva lagar. Den, som däremot bara läste St. D., måste ha känt sig mycket rörd och medlidsam på det av ödet så hårt drabbade ”hundpiskeparets” vägnar. Det är alltså n.ågon skillnad på vem den ”lagbundna ordningen” skall gälla för. Lika märklig ter sig vakthållningen kring den ”lagbundna ordningen”, när det är fråga om över grepp, som under arbetskonfllkter begås från ”samhällsbevarande” håll. När en strejkbrytare uppe i mellersta Norrland slog ihjäl en motståndare, blev han icke blott hänsynsfullt bemött och lindrigt straffad. Polisen hade måst häkta honom, ty den tyckte väl att lagen borde vara i det närmaste lika mot alla, men rättens majoritet, bestående av tolv gamla, ”hederliga”, i arbetet grånade nämndemän, beslöt med överröstande av häradshövdingen att, innan domen fallit, sätta den anklagade på fri fot. Ingen vän av den ”lagbundna ordningen” protesterade, och den samhällsbevarande pressen höll sig hela tiden mycket tyst. Det behövdes inte att slå alarm den gången. För inte sä värst länge sedan hade vi en elakartad konflikt vid ett bygge vid Ringvägen i Stockholm. Konflikten hade i släptåg en del oroligheter, vilkas beivrande låg vännerna av ”lagbunden ordning” mycket varmt om hjärtat och vilken även uppkallade en del socialistiska tidningsredaktörer till våldsamma protester — inte mot byggmästare Malmsten och hans brytare utan mot de arbetartidningar, som inte voro nog kvicka att fördöma övergreppen. Nåväl, det begav sig, att Malmstens brytare bröto sig in och stulo sötsaker från en firma, som flyttat in i det hus, där de arbetade. Innehavarinnan gjorde polisanmälan. Vad fingo vi bevittna? Jo, att Nya Dagligt Allehanda, som är en av den ”lagbundna ordningens” mest nitiska väktare, blev våldsamt upprörd, fast inte över stölderna utan över att den bestulna vågat göra polisanmälan. Tidningen yrkade bestämt på tjuvarnas frikännande och förklarade stölden så, att tjuvarna endast velat ”låna” chokladen. Enligt tidningens mening borde väl innehavarinnan ha varit mycket glad över att få ”låna” ut varor till så fint och förnämt folk, även om ”lånen” skedde utan lov och utan hennes vetskap. Vill N. D. A. månne åberopa samma ”låneteori”, om en fattig, hungrig sate stjäl litet mat för att fylla sin knorrande mage med, och matens ägare gör polisanmälan? Nix! I vårt östra grannland har man något som heter Lappo. Därmed förstås numera inte bara en plats,, varest Adlercreutz och Döbeln på sin tid slagits mot ryssarna, utan därmed förstås även en folkrörelse, med uppgift att värna Finland mot dem, som med våld vilja omstörta samhället. Alltså värna lag och rätt. Hur sker det? Jo, genom att med våld bortföra och misshandla oliktänkande, genom att förstöra annans egendom, genom att med våld avlägsna ledamöter av riksdag och kommunala institutioner, som sitta på sina poster

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 12 01:47:09 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/textarb/1930/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free