Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
A d a 1 e n.
När detta skrives har den s. k.
Ådals-kommissionens material ännu ej
publicerats. Åtskilliga punkter äro måhända
ännu något dunkla och en del, som är ägnat
att närmare belysa dramat och dess
förspel, kan måhända komma i dagen. Det
oaktat äro händelserna däruppe av sådant
slag, att några kommentarer låta sig väl
försvara och att en del omdömen måste
bli tämligen opåverkade av det resultat,
till vilket kommissionen kan hava kommit.
Det som hänt däruppe, att fem
arbetares liv på detta sätt släckts ut av
samhällets s. k. ordningsmakt, är i själva verket
något oerhört, något som vi för bara
några månader sedan skulle ha betraktat
som omöjligt. Fem arbetare ha dödats,
icke i ett revolutionärt upplopp, som en
stockholmstidning verkligen sökt göra
gällande, utan i en demonstration mot
strejk-bryteriet. Det skall icke förnekas, att
även från arbetaresidan under
demonstrationerna före händelsen i Lunde
förekommit en del handlingar, som i och för sig
äro oförsvarliga och som bidragit till
dramats upprinnelse. Även vid ett
hänsynstagande härtill måste man emellertid slå
fast, att dödsskotten i Ådalen äro uttryck
för en ansvarslöshet, som är rent
brottslig och måste som sådan framstå inför det
allmänna rättsmedvetandet; kapten
Me-sterton må sedan åberopa så många
lagparagrafer som helst i försöken att
rättfärdiga sin gärning och att hämnas på de
tidningar, som talat folkets språk, när de
bedömt gärningen.
Ytligt betraktat kan Ådalsdramat
sägas ha berott på ansvarslöshet och dåliga
nerver hos en kapten i vad Gustav V
brukar kalla ”min armé”. Går man djupare,
skall man icke kunna komma ifrån, att en
dryg del av ansvaret vilar på ett oresonligt
och otidsenligt arbetsgivaredöme och dess
lättsinniga lek med brännbara ämnen.
Både den brutale och osympatiske ledaren
för Marmakoncernen och de personer, som
i denna sak företrätt Svenska
Arbetsgivareföreningen, borde ha hört hemma i en
svunnen tid, ty de höra uppenbarligen till
den sortens människor, om vilka man kan
säga, att de ingenting lärt och ingenting
glömt. Det är sannerligen icke deras
förtjänst, att det hela icke slutade ännu
värre. Ännu ha vi alltså åtskilligt ogjort,
innan vi lärt detta arbetsgivaredöme hur
det skall uppföra sig på den
arbetsmarknad, som icke längre är ett arbetsgivarnas
privatområde, knappast ens ett
arbetsgivarnas och arbetarnas privata slagfält,
utan ett område i vilket hela samhället är
intresserat.
Den oresonlighet, för att icke säga
tjurskallighet, med vilken hr Versteegh
uppträtt i Marmakonflikten och vilken
Svenska Arbetsgivareföreningen lagt i
dagen både i detta fall och en del andra,
vittnar icke om någon högre grad av
omdömesförmåga. Varken konflikten i
Halm
N;o 2, 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
