Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
TEXTILARBETAREN
Intryck från Arbetskonferensen
i Genève 1931.
Då vi som unga börja vårt arbete i
industrin, känna vi glädje över att ha fått
ett arbete, varmed vi kunna försörja oss.
Snart få vi erfara att varje dag blir en
strid för vår rätt till lönen. När vi
komma med i underhandlingsarbetet, måste
vi med eller mot vår vilja vidga
synkretsen och se på problemen inte bara ur det
egna landets synvinkel utan även
internationellt. Vi äro då inne på de
internationella förhållandena och sambandet folk
och stater emellan. De för varje år
alltmer förbättrade kommunikationerna göra
att utlandet kommer oss allt närmare.
Maskinerna placeras ut i alla länder.
Deras antal och hastighet ökas undan för
undan. Maskinen bestämmer takten i
människans arbete och liv; det är som
vore vi till enbart för maskinens skull.
Fackföreningarna ha samlat och samla
massan av arbetare för att få fram allas
rätt till arbete, för att få maskinerna att
bli människornas tjänare och för att få
arbetets frukter rättvist fördelade. Detta
är ett jättearbete, som fordrar allas
medverkan, en enig sammanhållning, där män
och kvinnor måste hjälpas åt.
Bärande på dessa tankar reste jag till
Genève, medveten om min hjälplöshet
ifråga om språk och ovan vid resor. Först
som sist vill jag säga, att utan
yrkesin-spektrisen Kerstin Hesselgrens
kamratliga sällskap (hon var alltid redo att ge
med av sina rika erfarenheter) vet jag ej
hur det gått. Hon var ett värdefullt stöd,
och hon förstod att skilja på sak och
person.
Kommen till Genève stod jag mitt i det
internationella livet, och dock så oändligt
skild från det hela. Här, där man mötte
så många, med vilka man ägde
gemensamma intressen, sved det i ens innersta,
att man gick miste om den personliga
kontakten, det personliga utbytet, som alltid
ger rikast. Snart nog möttes jag dock av
ett kamratligt handslag och Sven
Back
lund presenterade sig; med honom var
isoleringen bruten.
Vi gå in i konferenssalen och strax
märker man en ställning, som hänger ner
från taket och där man ser numren 1—6,
vilka så fort konferensen börjar lysas upp
det ena efter det andra. Man uppmanas
ta hörlurarna, som äro placerade på
sidan av borden framför oss, där det även
finns en svart knapp (liknande den som
finnes på våra radioapparater), vilken är
numrerad. Den kan, på vilken plats man
än sitter, riktas in, så att man får åhöra
det språk man önskar; på numro 5 hörde
vi t. ex. svenska genom vår gode tolk,
Sven Backlund. Så var man i full
kontakt med hela konferensen.
Denna internationella arbetskonferens’
sammanträde var det 15 :e. Antalet
representerade stater utgjorde 49, av vilka
31 sänt fullständiga delegationer, d. v. s.
två regeringsombud samt ett ombud från
vardera arbetare- och arbetsgivaresidan.
Hela antalet arbetare- och
arbetsgivare-ombud med suppleanter och experter
utgjorde 353. Konferensen upptog följande
frågor till behandling:
1. Minimiåldern för anställning inom
icke industriella yrken.
2. Arbetstidens längd i kolgruvorna.
3. Partiell revision av konventionen
angående kvinnors nattarbete.
Frågan n:r 1 var för första gången
uppförd på konferensens dagordning,
medan den andra enligt beslut vid föregående
konferenssammanträde uppförts på
dagordningen för slutbehandling.
Beträffande den tredje frågan var det första
gången konferensen hade att behandla frågan
om revision av en arbetskonvention. Utom
dessa tre frågor, som bildade den
egentliga dagordningen, fick konferensen sig
även andra ärenden förelagda.
Först vill jag då nämna slutresultatet
angående de två första frågorna, för att
sedan något dröja vid den tredje frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
