Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
51
Patriotism.
Att vara nationell, patriot, fosterlandsvän, är
något mycket fint. Att vara motsatsen, d. v. s.
att ej älska fosterlandet, är den största synd, som
kan tänkas i ett samhälle. En gudsförnekare kan
tillåtas existera och leva i fred f. ö., men en som
inte älskar fosterlandet tillräckligt, han är både
fredlös och ärelös. Honom skall ingen försköning
givas. Alltså är nationen det högsta i tillvaron.
I andra rummet kommer konungen, i tredje
rummet kommer gud. Långt ned på skalan kommer
mänskligheten.
Det är ingen svårighet att vara nationell, men
en liten konst är det. Och den konsten ha inte
alla lärt sig. Den svenska högern har alltid
kunnat den konsten, och studerar man denna höger,
sä finner man, att det nationella sinnelaget
ingalunda behöver gä på djupet för att vara pris- och
lovvärt. Liksom den kristne bara behöver gå i
kyrkan, be böner och sjunga psalmer samt någon
gång ta nattvarden eller, om han inte har tid till
allt detta, göra någon donation till missionen eller
annat kristligt ändamål, sä behövs det inte mer än
ord och yttre åthävor för att bli erkänd som
fosterlandsvän, som patriot. Bäst kan man lägga
sin fosterlandskärlek i dagen genom att vara med
i en fosterländsk förening, hissa Sverges flagga
på flaggans dag, utbringa ieven för konung och
fädernesland vid vissa högtidliga tillfällen, då
man är lagom upprymd av utländska viner, ta av
sig hatten då ”Du gamla, du fria” och
Kungssången sjungas o. s. v.
Den svenska högern kan alltså konsten att
vara fosterländsk. Vilket betyder att
högerpartiets uppdragsgivare, den svenska överklassen,
också kan konsten. Det bevisas bäst av att denna
klass, allt medan den sjunger, deklamerar eller
vrålar fosterländska saker, lever så utländskt som
möjligt. Den t. ex. åker i utländska bilar, äter
danska, franska och holländska ostron jämte
andra utländska godsaker samt dricker fina franska
viner därtill. Dess damer kläda sig i dyrbaraste
utländska siden och efter nyaste parisiska
moder, bära utsökta utländska briljanter,
förbruka massor av utländska skönhetsmedel och få sin
uppfostran i Paris. På detta sätt och genom
långvariga vistelser i Italien och Rivieran med ty
åtföljande dyrbara nöjen och kanske dyrbara
spelstunder i Monte Carlo arbetar en svensk
fosterlandsvän ur överklassen för att göra slut på de
pengar som de fosterlandsförrädiska svenska
proletärerna arbetat ihop åt honom. Och det välklin-
gande svenska språket, ”ärans och hjältarnas
språk”, dyrkas ända därhän, att en verkligt fin
svensk dam hellre talar dålig franska än god
svenska. Om så en svensk patriot finner, att
fosterlandet tar för höga skatter eller ger för låga
utdelningar på investerat kapital, så flyttar han
resolut kapitalet till ett annat land. Kapitalet har
som bekant intet fosterland, det är bara ägarna
till kapitalet, som understundom ha det.
I långliga tider har den svenska högern haft
fosterlandskärleken på entreprenad. Den har inte
haft någon konkurrens, ty åtminstone
arbetarklassen har inte haft råd att vara fosterländsk.
På samma sköna sätt har högern i andra länder
haft det. På sista tiden har det emellertid uppstått
konkurrens. Ett nytt nationellt parti har
kommit till och gett sig ut för att vara ännu mer
nationellt. I Tyskland upptäckte t. ex. Hugenberg
en vacker dag att det fanns ett nationalsocialistiskt
parti, som talade ännu kraftigare om
fosterlandet än hans eget parti gjorde och som ville göra
det tyska fosterlandet ännu större och mäktigare
än Hugenberg någonsin utlovat. Vad var nu att
göra? Ja, intet annat än att söka konkurrera.
Det har också Hugenbergs parti gjort, men det har
inte hjälpt. Nationalsocialisterna hålla på att åt
sig monopolisera ”das grosse Vaterland”.
Nationalsocialistiska partiet är alltså
Tysklands mest fosterländska parti. Dess patriotism
är så fin, att fosterlandet enligt dess mening
endast omsluter folk av s. k. arisk ras. Alla
andra stå utanför fosterlandet, även om de hela
sitt liv verkat där och deras förfäder också varit
tyska medborgare. Detta gäller särskilt folk av
judisk ras. En människa av den rasen kan aldrig
få bli delaktig i det tyska fosterlandet. Han har
ingen medborgarrätt, han får inte vara professor,
lärare, domare, advokat eller ledare för stora
affärsföretag. Hans arbete är mindervärdigt och
snarast generande för fosterlandet. Därför gäller
det att göra sig oberoende av honom och hans
arbete. Märkvärdigt nog tar inte det tyska
fosterlandet skada av att bruka judens pengar. Dem
söker man inte bojkotta eller köra ut ur landet,
snarare söker man pä allt sätt hålla dem kvar.
Och alla uppfinningar på vetenskapens, t. ex.
läkarevetenskapens, område, som gjorts av judar,
dem vill inte fosterlandet utplåna. Det är bara
judarnas böcker som i fosterlandets namn brännas
upp, och judarna själva som långsamt pinas ihjäi,
även det i fosterlandets namn.
Detta hyperfina nationella parti måste
naturligtvis i alla avseenden framträda som mera
fo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
