Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reaktionens anlopp.
”Om 10 år skall fascismen ha erövrat
Europa” lär den italienske diktatorn
Mus-solini vid ett tillfälle för något år sedan
ha utropat i ett av sina politiska tal.
Det är både förklarligt och naturligt,
att den italienske diktatorns många
beundrare på reaktionärt håll i samband
med det senaste årets händelser, framför
allt då i Tyskland och Österrike, bragt sin
skrytsamme idols uttalande i erinran och
gjort gällande hurusom allt vittnar om att
han skall bli sannspådd. Lika förklarligt
och naturligt är det även, att tusende av
dem, som med all makt stått fascismen
och med densamma besläktade rörelser
emot, numera fråga sig, om den
reaktionära stormlöpningen mot demokratin över
huvud taget kan hejdas.
Fascismen har redan satt sin prägel
på många länder i vår världsdel, och det
är säkerligen icke klokt att just nu
hängiva sig åt förhoppningar om att dess
expansion nått sin kulmen. De fascistiska
och nazistiska rörelserna appellera till de
starka egoistiska gruppintressen, vilka
alltid utbasunerats som nationella värden.
Ur dessa egoistiska intressen framväxa de
nationella lidelserna, det imperialistiska
tänkesättet.
Fascismens och reaktionens
framträngande försiggår emellertid icke — det är
redan tillfullo klarlagt — på det sätt och
efter de linjer, som den italienske
diktatorn orerade om. Det är icke längre fråga
om upprättandet av ett enhetligt
fascis
tiskt välde med sitt centrum i den
klassiska staden på de sju kullarna. Utan en
nationell anpassning i de olika länderna
hade det ej varit möjligt att fånga breda
folklager och draga dem med i historiens
största självbedrägeri ■— den extrema
nationella självhävdelsen. Fascismen har
tvärtom levat högt på att frammana och
stimulera alla de dunkla lidelser, som
kunna inordnas under beteckningen primitiv
nationalism. Rom får numera dela äran
som fascismens centrum med Berlin och
Wien, för att nu nämna endast ett par av
de viktigaste konkurrenterna.
Det kan tyckas, att en rörelse, som på
detta sätt anammar nationalismen och
uppammar den till extremt
känslotänkan-de och som söker göra nationalismen till
själen och det väsentliga i sina strävanden,
skulle präglas av rent nationella
karaktärsdrag. Om det nu finnes rent
nationella värden, borde det ju främst vara deras
egenart, som toge sig uttryck i dessa
nationalisters tänkande och handlande. Då
kunde man också förstå förvillelsen, man
kunde se den mot bakgrunden av de olika
folkens kynne. Så är det emellertid icke.
Överallt där fascismen framträtt bär den,
trots sin nationella förklädnad, samma
drag; dess anhängare må sedan kalla sig
fascister, nazister, hemvärnsmän eller vac
som helst. Deras fraseologi har
internationell giltighet; deras ideologi — om man
nu skall tala om sådan i detta
sammanhang — likaså; deras aktionsmetoder ■—
N:r 1, 1934.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
