Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1936 - Glädjeämnen och skuggsidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
TEXTIL ARBET ÄREN
För 20 år sedan rasade ännu
världskriget. Ytterligare över två år skulle gå,
innan man blåste "eld upphör". Men när
så skedde, när jätteslakten inställdes och
när "fienderna" äntligen vågade sig på
att öppet fraternisera, då skedde detta
under den med allvar och övertygelse
uttalade parollen: "aldrig mera krig!"
Sedan dess har mänskligheten tagit
jättekliv — framåt, säga vi alla. Men var
skola vi i dag hitta människor, födda på
var sin sida om en riksgräns, vilka, även
om de upprepa frontsoldaternas
försäkringar, äro fullt beredda att taga de
yttersta konsekvenserna av en vägran att
på något sätt medverka till uppkomsten
av nya krig? Och om vi hitta dem, hur
aktas, hur behandlas de? Som förnuftiga,
offervilliga, fina människor? Ingalunda!
Mestadels behandlas de som fantaster,
som utopister, som verklighetsfrämmande
drömmare och pratmakare, men ofta
också som "samihällsfarliga", som
"landsförrädare", som individer mot vilka
samhället måste skydda sig genom speciella
lagar mot "statsfientlig verksamhet".
Vi ha under dessa senaste 20 år sett
det tekniska kunnandet skapa mästerverk.
Hur ha t. ex. icke avstånden krympt
samman. Vi förflytta oss, om det gäller,
hundratals kilometer på en enda fattig
timme. Vi resa icke bara snabbare utan även
billigare och mera än våra fäder gjorde
och kunde göra. Vi lära oss i allt
större utsträckning tala otih förstå andra
nationers språk. Radion har upphävt
avstånden och tär, sakta kanske men säkert,
på de skrankor språkförbistringen
alltjämt reser. Vi ha för länge sedan både
anat och förstått, att i grund och botten
ingen bestämd liten del av vår jord är sig
själv nog — att alla till sist äro beroende
av alla. Men likväl se vi hur man överallt
är ivrigt sysselsatt med att, bildligt talat,
bygga murar kring folken och
språkgrupperna. Dessa murar bli dyrbara — det
veta vi alla. De äro också dagligen och
stundligen till hinders för den
internationella samfärdseln. Men ändå bygger
man på murarna, gör dem högre, mera
hindersamma. Man sätter också överallt
beväpnad vakt på dessa murar. Finner
så nationen A, att nationen B ökat
bevakningen på sina murar med t. ex. 1,000
knektar, går det genast en våg av
nationell "fölelse" genom nationen A odh
denna våg lägger sig icke förrän man fått
upp minst 2,000 nya knektar på de egna
murarna, som svar på B:s "utmaning".
Därpå får nationen B omgående ett
anfall av "försvarsvilja" — ett anfall som
icke kan botas med mindre än 4,000 nya
knektar. O. s. v., o. s. v.
Knekttypen, som, noga betraktat, hade
fyllt sin uppgift här i Europa i och med
att européerna gjort sig till herrar över
de vilda djuren, står alltjämt högt i kurs,
helt naturligt såsom en följd av den
livliga efterfrågan på knektar som råder.
Knekttypen synes vara på väg att bli
mera ansedd än kanske någonsin. Han
har under tidernas lopp, om också utan
särskild brådska, tillgodogjort sig de
allmänna framstegen. Redan som vaktare
mot de vilda djuren förde knekttypen ofta
ett makligt och behagligt liv, jämfört med
deras, som hade att försörja honom. Han
fann behag i detta liv, som redan på ett
tidigt stadium medförde vissa privilegier;
han imponerade ju på de svaga och väckte
kvinnornas beundran. Då det började bli
uppenbart för alla, att man icke längre
behövde hålla sig med speciella vaktare
mot vilddjuren, provocerade därför
knekttyperna bråk med andra istammar och
folk, vilka enligt deras utläggningar icke
levde för annat än att bringa fördärv över
knektarnas skyddslingar och välgörare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
