Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Oktober 1936 - Svenska Textilarbetareförbundets 12:e kongress
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
TEXTIL ARBET ÄREN
samlade ombuden lia deltagit i tidigare
förbundskongresser och äro följaktligen tränade i detta
slags arbete. Andra däremot deltaga nu för första
gången i en kongress, vilket emellertid icke är
liktydigt med att de stå främmande inför fackliga
arbetsuppgifter. Deras närvaro här ger i stället
uttryck åt det glädjande faktum, att det inom vårt
förbund finnes gott om unga, villiga krafter, redo
att träda in i arbetet då de gamla slutat.
Sedan vi sist voro samlade till kongress har
förbundet, trots påfrestningar, ytterligare
stabiliserats. Det räknar nu cirka 33,000 medlemmar
mot något över 29,000 år 1931. Man kan numera
icke påstå, att textilarbetarna stå likgiltiga för
organisationsarbetet. Textilarbetarekåren har i
organisatoriskt avseende ryckt fram till
jämbördighet med övriga industriarbetare liär hemma och
ifråga om anslutning till organisationen stå de
svenska textilarbetarna väl så gott till som sina
kolleger i något annat land.
Vi kunna konstatera detta utan självförhävelse
och utan att hängiva oss åt jubel över vår egen
präktighet.
Ä andra sidan bör det emellertid också
framhållas, att vi under den gångna kongressperioden
icke lyckats så höja textilarbetarekårens
levnadsstandard, som önskvärt varit. Jag skall icke i
detta sammanhang ingå på de närmare orsakerna
härtill. Vi kunna dock konstatera att vi sökt
göra vårt bästa.
Sist vi voro samlade till kongress hade den
senaste svåra krisen redan börjat göra sig
gällande. Ehuru vi nu äro på det klara med att
textilindustrin i denna kris kom lindrigare undan än de
andra stora industrierna, vill jag emellertid
erinra om att även för vårt förbunds vidkommande
arbetslösheten och korttidsarbetet fingo sådan
omfattning, att särskilda åtgärder måste vidtagas.
Värst blev år 1933. I maj månad detta år voro
11,46 procent av våra medlemmar arbetslösa och
genomsnittsarbetslösheten för hela år 1933 steg
till 8,38 procent.
Skiftarbetet har under kongressperioden fått
ytterligare utbredning och
rationaliseringssträvandena ha tagit sig alltmera markanta uttryck.
Allt detta medförde att det även under de
senaste 5 åren ställts mycket stora krav på vår
organisation. Då vi nu se tillbaka kunna vi gärna
icke annat än känna oss tillfreds med de bevis på
solidaritet, den fasta sammanhållning och den
tillförsikt, som präglat vår rörelse under framför
allt dessa svåra krisår.
Värre hemsökta än oss blevo emellertid våra
bröder nere i Centraleuropa. Där nere kom den
förödande ekonomiska krisen att spela de
reaktionära elementen i händerna på ett sätt som vi
knappast kunde fatta. Den en gång så stolta
tyska fackföreningsrörelsen är krossad, den
österrikiska likaså och i en hel rad andra stater, från
Balticum här längst upp i nordväst och ända ned
på Balkan, arbeta våra meningsfränder under rent
av olidliga förhållanden. I Spanien rasar sedan
åtskilliga veckor tillbaka ett blodigt inbördeskrig
— ett krig i vilket våra spanska kamrater
tvingats gripa till vapen till försvar för allt det som
gör deras liv värt att leva.
Här uppe i höga Norden har det lyckats oss
att hålla de reaktionära och bakåtsträvande
krafterna stången. Särskilt gläder det oss att de
finska arbetarna under de senaste åren vunnit
värdefulla framgångar, att den finska
fackföreningsrörelsen hastigt växer till, både numerärt och i
inre stabilitet. I Danmark och Norge sitta
arbetareregeringar vid statsrodren och samma var
förhållandet ännu för några månader sedan även
hemma hos oss. Vi äro inställda på att om några
dagar — den 20 september — ordna det så att vi
få arbetareregeringen tillbaka. Lika visst som det
är att man icke löser ekonomiska problem genom
väpnade ingrepp, lika säkert är det att en stark
fackföreningsrörelse kan bestå och arbeta som
den bör endast under ett fritt, demokratiskt
system.
Jag har redan nämnt att vårt förbund under
denna kongressperiod vuxit rätt avsevärt. Samma
gäller om den svenska fackföreningsrörelsen i sin
helhet. Vår Landsorganisation redovisar nu
betydligt över 700,000 medlemmar och man kan med
fullt fog tala om fackföreningsrörelsen som en
maktfaktor i vårt land. Detta är man emellertid
på det klara med även inom det läger som står
oss emot. Vi få därför icke slå oss till ro på
vunna framgångar, utan vara beredda att konsolidera
och bygga vidare. Den heta åstundan till att
genom speciella lagar begränsa våra fackliga
organisationers verksamhet, som kommit till uttryck
på borgerligt håll, visar att vi måste vara på vår
vakt. Det gäller, dels att lugnt och bestämt möta
alla försök att komma vår rörelse till livs och dels
att vi äro på vår vakt, så att vi icke sätta vapen
i våra motståndares händer.
I samband med behandlingen av berättelserna
för den gångna kongressperioden komma vi mera
i detalj in på en hel del spörsmål. Jag vill
därför nu endast tillägga, att denna kongress får att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
