Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. December 1936 - Olycksfallsersättningsmål inom textilindustrin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETARE N
119
Olycksfallsersättningsmål inom
textilindustrin.
I.
Olycksfallsförsäkringslagen är
naturligtvis att betrakta som en stor tillgång för
det arbetande folket, men det vore en
överdrift att säga, att lagen är fullkomlig. De
läkare, som ha att avge utlåtande i
ersättningsmål, ställa sig ofta tveksamma, då
det gäller att bedöma huruvida ett visst
sjukdomstillstånd är att sätta i samband
med en föregången olycksfallsskada, och i
dylika fall händer det lätt, att en
orättvisa begås mot den ersättningssökande.
Man kan vända sig till försäkringsrådet
med besvär, det är sant, men det är inte
alltid den av försäkringsrådet hörde
läkaren anser sig ha skäl att rucka på den
uppfattning, som kommit till uttryck i
tidigare läkareutlåtanden.
Under årens lopp har emellertid
självfallet en viss praxis utbildat sig på
området, och eftersom läkarna själva äro
angelägna om att klara riktlinjer skola finnas
att följa vid det fortsatta uppbyggandet
av denna praxis, har inom läkarkretsar
hopsamlats en del material, som är ägnat
att verka i viss mån klarläggande och
desslikes ge impulser till "påbättring" av
lagen. Av de olycksfallsersättningsmål, för
vilka man särskilt intresserat sig, gälla
en hel del arbetare inom textilindustrin,
och i denna och en kommande artikel skola
några dylika fall relateras.
Vi börja med ett fall som rör en vävare
S. Denne råkade under vävning få en
"finne" på högra handen avriven av
varptrådarna med påföljd att svår värk
uppstod. Dagen därpå besöktes läkare, som
ansåg att skadan skulle komma att vålla
arbetsoförmåga under minst ett par
veckor framåt. Läkaren svarade ja på den
i det fastställda formuläret
förekommande frågan: "Är denna skada av
beskaffenhet att kunna vara föranledd av det
uppgivna olycksfallet?"
Trots detta ja vägrades S. ersättning
under förklaring att skadan ej åsamkats
genom olycksfall. Besvär anfördes hos
försäkringsrådet, som inhämtade yttrande
från en av sina sakkunniga, professor B.
Denne lät föranstalta om en utredning,
och av denna ansåg han framgå att S.
före olycksfallsdagen haft en liten infektion
på handryggen i närheten av en fingerled,
att nämnda hudinfektion några timmar
efter att det sjuka ihudstället råkat att
såras av varptrådarna vållat värk och
svullnad och föranlett besök hos läkare dagen
därpå, samt att läkaren funnit åkomman
bestå i ett infekterat sår på högra handen.
Dessa framkomna uppgifter ansåg
professor B. bristfälliga, men han var ju i
alla fall tvungen att avge utlåtande i
saken. Såvitt av handlingarna framginge,
yttrade prof. B., ansåge han skäl saknas
för ändring i det överklagade beslutet, "då
det här tydligen handlat om en på obekant
sätt uppkommen lokal hudinfektion, som
på grund av sin natur såsom bakteriehärd
kunnat även utan den s. k. avrivningen
följa alldeles likartad utvecklingsgång".
"Mot avrivningens betydelse som källa till
infektionens spridning talar i viss mån
den korta tid, som förflöt mellan det s. k.
olycksfallet (= ’avrivningen’) och den s.
k. blodförgiftningens uppkomst. Vida
sannolikare är, att en
lymfkärlsinflammation var igångsatt redan före sårets
uppkomst."
Det var som sagt den av
försäkringsrådet hörda sakkunskapen som yttrade
detta. Försäkringsrådet hade förstås
ingenting annat att göra än att förklara sig
ej finna skäl göra ändring i det
överklagade beslutet. Det blev med andra ord
ingen ersättning till S.
Bättre lycka — om man nu skall
kunna tala om lycka i sådana här fall — hade
en textilarbetare E. med sina besvär i
anledning av vägrad ersättning.
E., som var hunnen ett gott stycke in
på 50-talet vad åldern beträffar, hade
under arbete klämt högra pekfingret. Han
måste för en stund avbryta arbetet, men
kunde sedermera fortsätta därmed.
Fingret svullnade genast och fick en stark
rodnad. Svullnaden lade sig inte, och den
ömhet i fingret, som redan strax efter
klämningen uppstått, fortfor att verka
hindrande i arbetet.
Först 7 månader efter olycksfallet
sökte E. läkare. Enligt då utfärdat intyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
