Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1938 - Förbundets 40-årsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
TEXTIL ARBETA REN
historia. Jag skall därför inskränka mig till att
erinra om att det särskilt under ett par perioder
verkligen fordrades både tillit till rörelsen,
oegennytta, tapperhet och uthållighet för att icke allt
skulle gå om styr.
Den ena av dessa särskilt påfrestande perioder
inföll omedelbart efter förbundets bildande. Vår
rörelses pionjärer hade under denna tid framför
allt att kämpa mot en kompakt liknöjdhet, mot
oförstånd, rädsla, illvilligt förtalande av den unga
rörelsen och en hel del andra vidrigheter.
Arbetarerörelsen var vid denna tid ännu busen, som
man skrämde med. Enbart att ansluta sig till
fackföreningen var ofta liktydigt med att riskera
levebrödet. Rörelsen framställdes som
samhälls-fientlig och farlig. Även myndigheterna nekade
den ofta hemortsrätt.
Den andra svåra perioden inföll under åren
1909 till 1912. Strax innan varslade allt om att
rörelsen nått fram till genombrottet. 1906 och
1907 hade medlemsantalet ökat i nästan våldsam
takt. Men redan 1908 kommo varsel om nya
vargatider. Stark spänning rådde och 1909 tog
sig denna spänning utbrott i storlockouterna och
storstrejken — i en kraftutveckling, som kom
att bli hela den svenska fackföreningsrörelsens
elddop och mandomsprov.
Åtskilliga arbetareförbund gingo illa
skamfilade ur denna våldsamma kraftmätning. Bland
de värst tilltygade befann sig
Textilarbetareförbundet. Det gällde nu att börja om från början
och endast tack vare en hängivenhet för
uppgiften, som aldrig kan överskattas, lyckades de som
gingo i spetsen i dessa misströstans år, att
rekonstruera det lilla som återstod, att på nytt
bygga ut organisationen och nu göra den starkare
än den tidigare varit.
Vi yngre, som kommit med i arbetet först
sedan organisationen fått större stadga, vunnit
ökat inflytande o. s. v., vi kunna svårligen göra
oss en riktig föreställning om hur de hade det,
som gingo i teten i arbetet under dessa båda
kritiska perioder i vårt förbunds tillvaro. Vi få
emellertid aldrig glömma vad vi äro skyldiga våra
pionjärer.
Många av dem, som voro med under de
svåraste perioderna, ha efter dryga dagsverken gått
in i det lugn och den vila, som döden ger.
När jag nu nämner namnen på några få av
våra bortgångna förkämpar, får detta icke tolkas
så, att de andra och deras insatser skulle vara
glömda eller mindre uppskattade. Gustaf Janzén
var icke med från början, men han blev snart
den, som liksom kom att personifiera hela
textilarbetarerörelsen. Han blev förbundets
organisatör under en brydsam tid. Hans insatser,
framför allt under återuppbyggnadsarbetet efter
storstrejken, skola vi aldrig förgäta, lika litet som
hans insiktsfulla och kloka ledning i tusende
kinkiga situationer. Förbundsstyrelsen har i dag,
då den organisation som var Gustaf Janzéns liv
fyller 40 år, hedrat hans minne genom att
nedlägga en krans på hans grav här i Norrköping.
Vårt förbund har haft förmånen att i
agitationen få använda sig av många goda krafter.
Bland dem som gått bort vill jag särskilt nämna
Kata Dalström, — på en gång robust och vek,
eldande och klok. Jag vill vidare nämna
Bernhard Nilsson, som tyvärr gick bort redan i unga
år, Thorvald Zetterling, som lagt grunden till
åtskilliga av våra ännu verksamma avdelningar,
samt Gerda Nyberg, ännu för några månader
sedan fullt verksam, men nu bortgången. Många,
många andra skulle kunna räknas upp.
Huvudsaken är dock att vi minnas dem alla, att vi
hedra deras minne genom att föra deras verk
vidare, vad som än må möta.
En del av dem, som voro med från början eller
kommo med i rörelsen under dess första år, äro
emellertid alltjämt i livet. Några av dem ha,
tyvärr, på grund av sjukdom eller brådskande
arbete, varit förhindrade att infinna sig till vår
minnesfest. Vi beklaga att de icke kunnat
komma och vi lova att Tia dem och deras insatser i
tankarna.
Glädjande nog ha dock åtskilliga av våra
pionjärer kunnat hörsamma förbundets inbjudan. Vi
se sålunda här i salen tre av dem, som voro med
1898, då förbundet bildades, nämligen E. A. Rapp,
F. O. Andersson och Karl Lindeberg, av födsel och
alltjämt Norrköpingsbor.
Här finnas också åtskilliga andra veteraner,
som antingen varit med från början eller kommit
med i arbetet redan under de första svåra åren.
Vi se bland andra Carl Birgersson, Borås, E. A.
Palmér, Stockholm, Nils Jönsson, Malmö, K. M.
Äkervall, J. F. Hagman, Anna
Särström-Gustavs-son, Johan Eriksson, David Ekman och Karl
Nilsson, Norrköping, samt åtskilliga andra, om vilka
vi veta att de tagit friska tag i arbetet för
rörelsen, att de varit med i förbundets ledning då
resurserna voro små och arbetet både tungt och
otacksamt.
Ni äro i dag våra hedersgäster. På förbundets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
