57 TEXTILAR BET ÄREN Parlamentsbyggnaden från Westminster Bridge. ljusreklamer i alla möjliga fasoner eller andra delar i stadens centrum, där livet pulserar livligare äii någon annanstans, erbjuder rika tillfällen till roliea iakttagelser. Det kanske allra roligaste är att sitta högst uppe på tvåvåningsbussarna. Man är isolerad på samma gång som man är mitt uppe i den oerhörda trängseln av fordon. Långa stunder får man sitta på samma fläck, men det är alltid få mycket att titta på och man behöver inte ha tråkigt. Men trots allt saknar man de vida perspektiven i det vackra Paris. Möjligen kan Lörd Kelson tala om perspektiv, där han står uppspetad på sin 168 fot höga kolonn på Trafalgar Square och ser ned på flera andra gubbar, en del kungliga men som ändock inte fått samma upphöjda ställning som sjöhjälten. De tama duvorna, som svärmar i tusentals på platsen framför The National Gal-lery med sina dyrbara tavelsamlingar, hör sedan gammalt ihop med denna stadsbild. Den breda gatan White Hall ger dock en ganska god sikt nedåt Westminster Abbey och den ståtliga Parlamentsbyggnaden med sin Big Ben, klockan som väger 13% ton och vars fyra urtavlor mäter 22% fot i diameter. Minutvisarna är också jättelika, 11 fot långa. På White Hall står även, mitt i gatan, det bekanta minnesmärket över de i världskriget fallna, the Cenotaph, med ett ständigt lager av konstgjorda kransar och blommor eller levande blommor från anhöriga eller korporationer. Den okände soldatens grav finns dock i Westminster Abbey bland kunga- och drottninggravar och poeters och statsmäns gravar. Det är så fint att bli placerad här. Vår egen Jenny Lind har fått en medaljong på en vägg, även om hon inte är begraven här. The Iiouses of Parliament, som ügger utmed den mäktiga Themsen, påbörjades år 1836 och tog en rundlig tid att bygga. Det lär ha kostat ungefär fyrtio miljoner kronor, och onekligen utgör det en pampig pendang till den vackra Westminster Abbey. Också det inre är ståtligt, överhuset och underhuset utgör endast en liten del av den oerhört stora byggnaden. En massa andra vackra hallar och salar med intressanta målningar finns här ock&å. överhuset är hållet i litet gladare ton, klätt i ljusröd saffian som det är, medan underhusets färger är mörkare, och detta verkar nästan kyrka, om man bortser från att bänkarna är placerade i trappavsatser, där ledamöterna sitter alltefter politisk färg. Att bevista en debatt i underhuset är lika roligt som att vara med om en teaterföreställning. Lekande lätt och vårdslöst sitter ledamöterna tillbakalutade i sina bänkar och sätter upp fötterna på bänken framför för att markera att de vill prata. Lika ledig är hållningen hos den, som har något att säga, och auditoriet, d. v. s. de andra parlamentsledamöterna som skall höra på, är inte mindre vårdslöst i hållningen. De tillropar då och då den talande uppmuntrande eller häcklande ord eller visar med ironiska och talande gester sin inställning. De talare, som blir alltför hög- "Beefeaters."