Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1941 - Växelverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXT IL ARBET ÄREN
23
den naturliga ordningen. Vi ge vårt intresse,
våra krafter och våra ekonomiska bidrag till
en viss strävan ■— och vi ha sedan rätt att så
småningom vänta resultat.
Vad skola vi ge ?
"Om allt du gav, förutom livet,
så vet att du har intet givet",
säger en skald. Det ligger en stor sanning i
dessa ord. Att helt och hållet, med liv och
själ, gå opp i sin gärning, det är den främsta
betingelsen för en fruktbärande insats.
Arbetet för en stor sak lyfter oss själva. Genom
att sätta höga mål för vår strävan, förmå vi
att åtminstone i viss mån förverkliga dessa,
samtidigt som vi själva utvecklas. I den mån
som våra mål nås, sätta vi nya mål för vår
verksamhet. Så blir vårt offer av livet i de
goda strävandenas tjänst ett led i vår egen
livshöjning. Dessutom få vi känna den
lycka, som följer pliktuppfyllelsen i spåren.
De gemensamma strävandena för något
bättre, för mera rättvisa, för materiell
trygghet och andlig lyftning, förtjäna såväl vår
anslutning som vår personliga arbetsinsats.
Om vi en och var gjorde vårt bästa, då skulle
resultatet bli glädjande rikt.
Visst kan det mödosamma grovarbetet i
organisationernas tjänst bli nog så tungt —
när det utföres av ett fåtal krafter, vilka
överlastats med uppdrag. Där intresset är
tillräckligt allmänt och starkt, kan det ju bli
en rimlig arbetsfördelning. Då blir arbetet
lätt och roligt. Även om arbetet ibland blir
tröttande och uppslitande, förlorar det det
mesta av dessa egenskaper om vi äga den
hängivenhet, som gör arbetet för den
gemensamma saken till en hj ärtesak.
Vi behöva långt mera av detta varma
intresse. Gott när detta förenas med
uthållighet och trohet. Mera av beständighet och
trohet skulle inte misspryda oss. Troheten har
kallats "människans skönaste adelsmärke",
och det med rätta. Troheten vittnar om
personlig stabilitet och redbarhet. Den skapar
större möjligheter till framgång och främjar
den sinnesro, varur vår personliga glädje och
lycka spirar.
Intresse och trohet, ja. Är detta nog?
Nej. Vi behöva något mera. Vi tveka
kanske att använda ordet hänförelse. Det är ett
starkt ord, och det missbrukas ofta. Men det
betecknar dock en faktor, som inte kan
undvaras.
Vad utgör månne förklaringsgrunden till
de skilda folkrörelsernas framgångar?
Sä-kei’ligen inte minst den hänförelse som
brunnit i sinnena. -—• "Hänförelse, det är kraften
över alla andra", säger Rösiö. Hur rätt har
han inte däri!
Att ge sig själv, det är att med varmt och
okuvligt intresse gå in för våra gemensamma
förehavanden. Vi kunna skatta oss lyckliga,
om vi innerst inne kunna bevara vårt
"gosselynne" och känna, något av den hänförelse
som ger oss kraft att övervinna svårigheterna.
Men, frågar någon, vad ger då detta
arbete i gengäld? Är det inte en lönlös
offergärning? Kunna vi verkligen räkna på
skälig valuta?
Svaret kan ges genom en hänvisning till
vad våra olika strävanden redan betytt för
oss. Även om vi inte ha anledning att känna
oss alldeles tillfreds, ty vi ha mycket ogjort,
så kunna vi dock vara vissa om att ett
fortsatt gott arbete skall lämna nya och
värdefulla resultat.
Det kan naturligtvis mången gång vara
ovisst om vi rent personligt, d. v. s. för egen
del, få inhösta ett utbyte som exakt svarar
mot våra insatser. Det hör till allt
framåtskridande, att somliga få offra mera, än vad
de själva få igen. Tänk blott på våra
banbrytare! — Om vi höja oss över de
privategoistiska småsynpiinkterna och se det hela i
stort, på lång sikt, då äro vi säkra på att en
god insats lönar sig.
Därtill kommer att det alltid ges en ideell
valuta för varje god gärning. Att vara
stridsman och vägröjare för sanning och förnuft,
det ger ett rikare innehåll åt livet.
Under vår verksamhet för våra
sammanslutningar främjas — ehuru vi väl sällan
tänka därpå -— vår egen personliga växt. Vi
tvingas att tränga in i en liel del spörsmål.
Vi sporras till självfostran. Med ökade
kunskaper och erfarenheter växer vår förmåga
och vidgas vår synkrets.
Nog kan arbetet bjuda på bekymmer och
svårigheter. Besvikelser och motigheter
utebli inte. Men vad gör det! Ha vi det
rätta gryet, då få vi en härlig belöning för
vår envishet och trofasthet. Arbetet adlar
oss. Arbetets resultat skänker oss en
välgörande känsla av tillfredsställelse och glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
