Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
TEXT IL ARBET ÄREN 42
Ransonering, förbud och skatter.
Historiska uppgifter om forna dagars svårigheter.
I dessa dagar med nya skatter och olika slag
ay ransoneringar kan det ha sitt intresse att höra
något om vad forna tiders medborgare fingo finna
sig tillfreds med. Om vi börja med Sverige får
man genast notera att här ha fordom vimlat av
förbud och dyrtidsbestämmelser, ja, t. o. m. så
stränga att de synas löjliga för en nutida svensk.
Det är därför malplacerat att tala om "den gamla
goda tiden", ty tid efter annan ha svåra perioder
förekommit. År 1720- tvangs regeringen utfärda
en överflödsförordning, som innehöll många
bestämmelser om tillåtna och otillåtna tygsorter,
storlek och mängd av knappar i kläderna samt
direkt förbud mot "missbruk av bjävs och
stoffe-ring", fållarnas bredd etc. Borgardamen förbjöds
att använda muff och hembiträdet att bära
sidenförkläde. År 1731 kiev regeringen in i
gästabudssalen och föreskrev resolut hur gästerna skulle
serveras och vad som finge ätas, och konfekten,
som under hela 1600-talet och långt in på
1700-talet förtärdes med smak och som nått en nästan
konstnärlig fulländning, slopades helt och hållet,
ty mycket av dess ingredienser hämtades från
utlandet. överträdelse straffades med 100
riksdalers böter. Också för den sista färden ordnade
staten. Man skulle vara en bra usel fattiglapp
för att få stoppa ned en avliden anhörig utan
kontroll i jorden. Eljest måste man anlita av
myndigheterna utsedda likbärare och i övrigt
arrangera begravningen efter vissa bestämmelser.
Endast på landet tilläts man fägna de
"långvä-gade gästerna". Och lika torrt måste det gå till
när små stadsbarn döptes. "Ingen traktering",
sade magistraten.
Redan 1747, då kaffet kostade 6 daler
skålpundet, hade skatt lagts på varan, men 1766 blev
det än värre, ty då underskrevs skoningslöst
kaffets dödsdom. Myndighetspersoner besökte
både kaffehus (kaféer) och enskilda personer för
att komma missbruk på spåren. Det var 100
riksdalers böter. På kaffets grav dansade
brännvinet in i livet. Förut hade ingen frågat
stort efter den drycken, men de lydiga
undersåtarna av moder Svea tillätos nu destillera detta
jämte bruk av likörer, dock så att staten fick
inkomst därav. Kaffeförbudet upphävdes dock
sedan. I slutet av 1700-talet blev det ytterligare
beskattningar. Ja, allt tänkbart beskattades,
främst lyxen. Än en gång svävade kaffets liv
i fara, men det hade nu blivit så naturaliserad
att man måste nöja sig med att göra ett
mordförsök och när detta misslyckades istället som
syndare utpeka den som drack kaffe. Det sattes
vid denna tid "skatt på en hatt och skatt på en
katt". Man fick ej utan kontant erkänsla till
staten titta ut ur för många fönster åt gatan.
Klockan i västfickan, spegeln på väggen, sidenet
på möbeln och t. o. m. förgyllningen på densamma
beskattades. Det blev snålt även i Stockholm.
Glasen stodo tomma på middagaborden ty i
mantalsförteckningen upptogs om vederbörande drack
vin. Tobak dugde ej heller att slösa med på
grund av skatten och damerna fingo blott gå
klädda i vitt, grått eller svart. Inga plymer,
inga broderier etc. Granska vi opartiskt "den
gamla goda tiden" se vi, att den icke hade
uteslutande älskvärda sidor, tvärtom. Man klädde
sig, såg gäster, åt och drack enligt kungl,
majestäts nådiga förordning. Restaurangerna eller
värdshusen, som de kallades den tiden, måste
finna sig i åtskilliga underkastelser och
trakasserier, och de stackars kaffehusen hade det inte
för trevligt. Sockerbrist hör man visserligen inte
talas om, men under svåra år steg priset oerhört
på livsförnödenheter. Nötköttet och smöret
noterades orimligt högt åren 1798—99 och veden
likaså. Det man sålunda kan konstatera är
förhållandenas eviga kretsgång.
Omsättningsskatten har gamla anor och
omtalas i Frankrike redan år 1148, då Ludvig den
VII hade dålig ekonomi. Det blev en
omsättningsskatt på 10 procent på alla inköp. Frankrike
har f. ö. uppvisat många konstiga skatter. SÄ
beskattades t. ex. på 1690-talet hattar och några
år senare jämväl peruker, varefter följde
beskattning av både bröllop och barndop, fast den senare
beskattningen misslyckades. En annan skatt,
som man snart måste upphöra med, var skatt på
glass. Ludvig den XV började med
ungkarlsskatten. Naturligtvis var det skatt på puder och
liknande saker samt å tvål, men den senare
skatten fick snart upphävas. På 1680-talet
beskattades papper och 1705 infördes i Tyskland skatt på
vagnar i allmän trafik. År 1772 beskattades i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
