Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TEXTIL ARBETA REN
visso få höra, att meningarna kunna bryta sig i
olika avseenden. Ja, det egendomliga har
inträffat, atti till och med borgerlig press börjat
intressera sig för fackförbundens göranden och
låtanden såväl i förhållande till vetorätten, som till
medlemmarnas avgiftsbetalning. Vi tro icke, att
dessa tidningar kunna göra anspråk på att tala å
några fackföreningsmedlemmars vägnar. Vi
vilja i fortsättningen liksom hittills själva
bestämma i eget hus. Klart är emellertid, att den
maktställning, som den svenska fackföreningsrörelsen
har skapat sig inom vårt näringsliv, måste sätta
spår efter sig i våra stadgar. Det ansvar, som
den svenska fackföreningsrörelsen påtager sig i
dag, är ofantligt mycket större nu när vi äro en
m i 1 j o n a r m é, än då vi kunde räknas i
några tusenden. En allomfattande konflikt
skulle betyda, att vårt näringsliv lamsloges och att
hela vårt samhälle, bildlikt talat, komme i
gung-ning. Det är därför naturligt, att våra stadgar
komma att influeras av detta ökade ansvar. Vi
ska också komma ihåg, att lagstiftningen mot
fackföreningsrörelsen legat snubblande nära
under de gångna fem åren. Vi ha emellertid ännu
förmånen av en fri fackföreningsrörelse, vilken
ger medlemmarna själva möjlighet att bestämma
inom sina förbundsområden, och utan denna
frihet kunna vi icke verka. Om dessa medlemmar
sedan genom valda ombud bestämma stadgar,
som passar fackförbunden, kan ingen ondgöra sig
däröver. Det är detta vi bland annat ha att göra
på denna kongress. I stadgeenlig ordning och på
demokratisk grund valda ombud skola vid denna
kongress, som vid alla föregående, fastställa det
arbetsprogram, som skall bli den kommande
förbundsledningens rättesnöre. Det gäller därför
för oss alla att så bestämma, att vi göra vår
organisation funktionsduglig och slagkraftig. I en
tid, då allt sker —■ för att tala bildlikt — i
blixtkrigets tecken, är det nödvändigare än någonsin,
att man i vissa avseenden infört en centralisering
av beslutanderätten.
Beträffande andra frågor, som stå på
dagordningen, skall jag i detta sammanhang inte ingå
pä. Jag vill endast nu nämna en av dem,
huvudavtalet. Ett godkännande av huvudavtalet
innebär bland annat, att Textilarbetareförbundet
möter upp vid sidan av de förbund, som redan
accepterat detsamma, och som därmed sanktionerat
en av de ur facklig synpunkt mest
anmärkningsvärda händelser, som inträffat under
femårsperioden. Jn<? har redan framhållit, att en
lagstiftning varit snubblande nära gentemot fackför-
eningsrörelsen. Tillkomsten av huvudavtalet bröt
på många områden udden av de spetsar som
riktats mot oss genom en hel rad av
lagstiftningsförsök. I princip kan naturligtvis ingen kräva, att
fackföreningsrörelsen, liksom vilken annan
sammanslutning som helst, skall ha privilegium på
att komma undan en i demokratisk ordning
tillkommen lag. Gjorde man det, vore man ingen
riktig demokrat. Men nu hävda vi bestämt, med
hänsyn till de lagstiftningsförsök som gjorts, att
det finns ingen anledning för lagstiftarna att
ingripa i våra förhållanden, enär
arbetsmarknadsparterna själva ha kraft och vilja att själva ordna
sina inbördes förhållanden. Det måste därför
vara bättre ur samhällets synpunkt, att parterna
under fria förhandlingar komma överens om vissa
regler för arbetsmarknadens organisation. Det
är detta som har skett genom huvudavtalet, och
ifrågasatt är därför om inte detta på fri
överenskommelse grundade avtal i denna mörka
krassa tid utgjort ett av de bästa bevisen på de båda
arbetsmarknadsorganisationernas inbördes kraft
och styrka. Att den mentalitet, som spåras härur,
är en tillgång i en sådan tid, är odiskutabelt. Jag
skall icke nämna några mera frågor, som stå på
dagordningen. Jag har nämnt dessa två därför,
att de på något sätt återspegla tidens ansikte.
Ansvar och sammanhållning ha blivit ord som
icke endast ingå i organisationernas eget
språkbruk utan som gäller för samhälle och folk. Jag
är emellertid angelägen att framhålla, att ansvar
och sammanhållning icke betyder, att vi inom
fackföreningsrörelsen gör oss till lydiga redskap
åt vad och vilka som helst. Tvärtom, vår
prövningsrätt måste vara fri och ogrumlad. Och för
övrigt har från fackföreningsfolkets ledande män
paroller om att bördorna skola delas lika blivit
given. Här har fackföreningsrörelsen i kristid sin
största uppgift, att se till att bördorna delas lika.
Tyvärr måste vi konstatera att så icke alltid har
skett, utan ha de breda folklagren fått en
förhållandevis för tung börda. Vi äro villiga att bära
vår del av bördan, men vi ha också rätt att
kräva, att andra samhällsgrupper dela lika med oss.
Till sist beror det emellertid pä om vår industri
kan bereda oss arbete. Textilindustrin är, som vi
alla veta, beroende på råvaror, som vi hämta
utifrån, och det ersättningsmaterial, som kan
framställas räcker icke långt, ehuruväl kraftfulla
försök gjorts å textilförsörjningens område. Ännu
ha vi väl arbete någon tid, men hur det sedan går,
står i vida fältet. Det kan stunda vargatider
vida svårare än dem vi nu genomleva. Det är då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
