Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97 TEXTIL ARBETA REN
land. Där kämpar fackföreningsrörelsen ännu
mot uppfattningar som var aktuella för svensk
fackföreningsrörelse vid sekelskiftet och under
föreningsrättsstridernas dagar. Men den
finska sisun kommer inte minst till synes inom
det fackliga organisationsarbetet. Med
äkt-finsk envishet timrades den fackliga
organisationsbyggnaden upp och allt såg faktiskt
lovande ut för framtiden vid tiden för det s. k.
vinterkrigets utbrott. Då ställdes
arbetarerörelsen i Finland på oerhört hårda prov av
sådan omfattning som endast den kan förstå,
som vet vad det vill säga när ett land befinner
sig i krigstillstånd. Inom
Textilarbetareförbundet i Finland räknade man ett
medlemsantal av cirka 4,500 medlemmar vid
tidpunkten för det första krigets utbrott och det blev
helt naturligt en stagnation under de
månader kriget pågick.
Produktionsinskränkningar och andra svårigheter medförde att
medlemsantalet gick ner till 3,000 medlemmar. En
mycket kännbar manspillan som emellertid
under fredsperioden fullt ut kompenserades
så att medlemsantalet vid det andra krigets
utbrott utgjorde i runt tal 7,000 medlemmar.
Men denna siffra innebär långt ifrån någon
hundraprocentig organisering av de finska
textilarbetarna om man tager i betraktande
att det i Finland finns ungefär 23,000 dylika,
varav enbart i Tammerfors, även kallat
Finlands Norrköping, finns 10,000.
Men det organisatoriska framåtskridandet
var dock påtagligt och hade inte kriget ånyo
kommit hindrande hade säkerligen
frammarschen varit ännu mer påtaglig. Hand i hand
med organisationens utveckling har även
avtalsväsendet utvecklats även om man i Finland
inte har samma avtalstyper som i Sverge.
Riksavtal i den bemärkelse som utbildats i Sverige
finns inte i Finland. I detta land har man
avtal som enbart berör lönerna och de
tillämpas endast vid företag som äro anslutna till
Finlands Textilindustriarbetsgivareförbund,
vilket är motpart till finska
Textilarbetareförbundet. Den finska avtalstypen inrymmer
inga allmänna bestämmelser, d. v. s. sådana
ting som reglering av semester och dylikt utan
dessa regleras uteslutande genom
sociallagstiftningen. Något ramavtal i stil med det
svenska finns ej heller i Finland, men detta
innebär inte att man helt saknar
kompensation för de stegrade levnadskostnaderna. När
det nuvarande krisavtalet slöts i Finland ut-
gjorde indexsiffran 134 och enligt
avtalsbestämmelserna skall lönerna bli föremål för
omprövning när indexet stigit till 140.
Avtalet har sålunda inte samma elasticitet som det
svenska ramavtalet. De finska
kongressgästerna förklarade dock, att avtalstypen hittills
varit till nytta för arbetarna och att de
finska arbetarna fått större kompensation än vad
de svenska arbetarna fått för
levnadskostnadsstegringen, varvid man emellertid må
ihågkomma att de finska lönerna i realiter ligger
avsevärt lägre än de svenska lönerna.
En allmän iakttagelse är dock att
arbetsgivarna numera äro mera förhandlingsvilliga
än före kriget. Då ville man helt enkelt ej
höra talas om fackföreningar men nu är det
något annorlunda. Den psykologiska
förklaringen till denna sinnesändring bottnar givetvis
i kriget som frammanat en sammanhållning
mellan de olika befolkningsgrupperna. Men
detta konstaterande innebär helt naturligt inte
att ej motsättningen mellan kapital och
arbete finns kvar. Hur det skall bli efter kriget
är svårt att förutspå. Man hoppas emellertid
innerligt att förhållandena skola bli så att
finsk fackföreningsrörelse skall kunna
bibehållas och utvecklas och att den fredliga
samförståndsandan skall växa sig stark och att
förhandlingsviljan helt skall genomsyra
arbetsmarknadens parter.
Så ter sig alltså i stort sett den aktuella
situationen för finsk fackföreningsrörelse och
att denna situation även starkt präglas av
avspärrningen ifråga om råvaror är helt
naturligt. De större bomullsfabrikerna har sedan
många månader tillbaka endast haft arbetet i
gång 3 dagar i veckan, arbetsveckan i
tricot-fabrikerna har varit 4—5 dagar och även
yllefabrikerna ha väsentligt inskränkt driften.
— Det måste erkännas, framhöll de finska
gästerna, att fabrikerna till det yttersta
undvikit arbetarnas avskedande och försökt
ordna det så, att arbetarna inte blivit arbetslösa
helt och hållet. Enligt överenskommelse med
arbetsgivareförbundet, betalar fabrikerna åt
arbetare, som äro sysselsatta endast 3 dagar i
veckan, 33 procents förhöjning och 4 dagar i
veckan 12,5 procents förhöjning till den
normala avlöningen. Staten deltager nu också i
dessa kostnader genom att betala 60 procent
av de totala omkostnaderna.
Det är under dylika förhållanden Finlands
textilarbetare har att utveckla sin organisa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
