Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1942 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
TEX T IL ARBETAREN
Tro, förtröstan och
samhörighet.
Det är inte alls underligt, om olust och
tvivel vill bemäktiga sig oss. Även om vi har
ett ljust sinne och hyser en lugn förtröstan,
så kan det vara svårt att i tider som dessa
hålla hoppet levande och det goda humöret vid
makt. Det kostar på att bevara sans,
sinnesro och framtidstro genom de onda tiderna.
Och dock är detta nödvändigare än något
annat.
Ska det lyckas oss att hålla oss hoppfulla
och spänstiga till sinnes, att bevara vår
idealitet, arbetsvilja och framtidstro, och så i kraft
härav lugnt fortsätta vår gärning inom vårt
arbetsområde, liksom inom föreningsliv,
samhällsliv och bildningssträvanden, så duger
det inte att fälla modet. Det enda som aldrig
lönar sig, det är att misströsta och tappa
koncepterna. Även om det värsta skulle hända,
om ofärden skulle drabba även ess, måste vi
innerst inne bevara vår trotsiga, okuvliga
framtidstro. Denna betyder mer än något
annat. Vår ljusa förtröstan är en ovärderlig
kraft. Den har en avgörande betydelse för
oss själva, våra insatser och framtidsutsikter.
måste garanteras. Detta måste vara en
grundförutsättning för ett frivilligt
förfarande. När detta skrives har
tjänstepliktslagen redan i viss utsträckning bringats i till
lämpning på ett av liär berörda områden.
Problemet måste lösas. Vår folkförsörjning
kräver att jord- och skogsbruket erhåller den
arbetskraft det behöver. Om detta skall
kunna åstadkommas utan att
tjänstepliktslagen i hela sin vidd träder i tillämpning få
arbetsmarknadsparterna icke ställa sig kallt
avvisande inför tanken på att problemet
möjligen kan lösas på frivillighetens väg.
Problemet är ej lätt att bemästra.
Ställningstagandet kanske blir svårt. Vi få dock
ej glömma bort att det råder krig ute i
världen. Därvid kunna vi icke räkna med att
undslippa att ställas inför exceptionella
förhållanden, som kräva exceptionella åtgärder.
Se vi problemet ur den synvinkeln kanske
ställningstagandet blir lättare. Då kanske vi
lättare kunna avgöra huruvida problemet bör
lösas genom tvångsåtgärder eller på
frivillighetens väg.
Ligger inte både nuet och framtiden i viss
mån i våra händer? Beror inte livets
gestaltning och vår egen lycka i hög grad på oss
själva? Säkert är det så. Om vi genom onda
tider och goda bevarar hopp och tillförsikt, så
har vi möjlighet att påverka händelserna
kring oss. Vår okuvliga framtidstro och vårt
ljusa sinnelag sprider ljus både utåt och inåt.
Livet kan vara hårt och vrångt, men även ur
det tunga och svåra kan pressas något av lugn
och lycka. Om detta ska lyckas oss, det beror
till stor del just av oss själva, vår anda och
livsinställning.
Vi måste livet igenom bevara, förkovra och
vidare befordra den sunda och befriande
anda, den ljusa livstro om vilken Torsten Fogel
-qvist så vackert skrivit:
’ ’Med ljust öga
du ljuset finner.
Med lätt hand
du lätt bär.
Kasta din not, —
och noten glimmar.
Höj din stav, —
och klippan porlar.
För heliga hjärtan
finns alltid gudar,
för grönskande sinnen
alltid vår."
När vi i en inte odelat ljus sinnesstämning
ser mot framtiden, så bör vi inte endast
stirra på dårskapen och eländet. Vi måste
komma ihåg, att även det kusliga och
fruktansvärda har en övergång. Vi har all rätt
att trots allt se fram mot en ljusare
morgondag, även om den skulle dröja. Vi har också
plikt att efter förmåga göra oss skickade för
de krav som livet och tiden ställer på oss.
Vilka krav? I första hand kravet på
trohet mot oss själva, våra bästa avsikter och
drömmar. Dit hör också troheten mot de krav
som landet ställer på oss. Solidariteten med
det egna, med land och folk, borde väl vara
en självklar sak, men även det naturliga och
självfallna uppfattas tyvärr inte alltid så.
Men vi måste dessutom vidga gemenskapen
och troheten till att omfatta det mänskliga, i
detta ords bästa och vidaste mening.
Får vi behålla den stora förmånen att i
samma mån som hittills vara utanför världens
fruktansvärda gastkramning, så är detta en
förpliktande nåd. Vi måste i gengäld söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
