Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När riksdagen ströp sitt eget initiativ och
kungligt forslag om medling i arbetstvister.
Förlikningsman stod ej att uppbringa bland människor. Ordet "arbetare"
var ej erkänt, och inga "bestämda föreningar" funnos.
Ett 40-årsminne.
För 40 år sedan eller 1903 föreslog
regeringen i proposition riksdagen att antaga ett
förslag till lag angående medling i
arbets-tvister, enligt vilket förslag regeringen skulle
uppdela riket i distrikt och för vart och ett av
dessa förordna om en förlikningsman med
uppgift att söka verka för lösning av tvister
mellan arbetsgivare och arbetare, vilket
förslag tillstyrktes av sammansatta stats- och
lagutskottet. Det hade tillkommit på riksdagens
eget initiativ genom motion i första kammaren
av framstående arbetsgivare. Frågan
föranledde långa debatter i riksdagens bägge
kamrar. Från arbetsgivaresidan gjordes gällande,
att landet komme att lyckliggöras med icke
nödvändiga ämbetsmän. Man sade sig icke
vara motståndare till alla fackföreningar utan
blott till sådana, som följde socialismens fana.
Vidare yttrades från detta håll:
Om ordet "arbetare" vore något erkänt,
någonting bestämt, något juridiskt
personlighetsbegrepp, vore saken klar, men å andra
sidan fanns det inte definitivt bestämda
föreningar eller någon som med säkerhet kunde
träffas.
Ej nödvändigt att uppdela landet i
"tvistedistrikt".
— En förlikningsman kan ej vara
sakkunnig i alla yrken, hette det vidare, och blir
sålunda icke önskvärd av vare sig arbetsgivare
eller arbetare. Han har heller intet
förtroende, ty den tiden är förbi då en kunglig
ämbetsman utövade något inflytande.
Arbetsgivaren kommer att hålla kompromissens dom, men
arbetarna anse sig icke bundna därav. En
person, lämplig som förlikningsman, är en
fågel Fenix, som man får leta efter. De
anspråk, som skulle ställas på honom, kunna icke
fyllas av en vanlig människa. En
förlikningsman skulle bli klämd till intet mellan kraftiga
arbetsgivare- och arbetareorganisationer och
hans verksamhet bli lika med noll. F. ö. var
det onödigt att dela upp landet i
"tvistedistrikt ’’, ty det fanns landsändar — t. ex.
Småland — där frid och försoning rådde mellan
arbetare och arbetsgivare och där
förlikningsmannen skulle bli arbetslös. Bättre vore att
landshövdingen kunde medla i kynnes- och
okynn esstre jker.
Förlorade dagsverken genom strejker
rena bagateller.
En arbetsgivare-riksdagsman ansåg, att
man till förlikningsman blott kunde taga en
duktig arbetsgivare, det dugde ej med
kronofogdar och länsmän, men lagen skulle
misslyckas ändå och endast åsamka landet
löneutgifter på 200,000 kr. till tjänstemän, som
genom sin inblandning skulle i minst lika många
fall försvåra som förbättra situationen. Att
ett dagsverke går förlorat på 11- à 1200
dagsverken är rena bagatellen och intet emot vad
som kommer på spritens konto. På 14 dagar
gå lika många dagsverken förlorade genom
sprit som på ett helt år genom strejker. Yid
sekelskiftet gingo cirka 3 miljoner dagsverken
förlorade genom rusdrycker per år i vårt land.
Då av samtliga strejker 25 % förekommo i
Stockholm och 18 % i Malmöhus län och 2,5
% i de övriga länen, borde man ej besvära
landet i sin helhet för den sakens skull.
Lagförslaget ett försök att utveckla
rättsmedvetandet.
Motståndet mot lagen var störst i första
kammaren, märkligt nog då initiativet utgått
därifrån och av framstående
arbetsgivareriksdagsmän, men både där och i andra
kammaren hade förslaget många anhängare. Från
regeringshåll uttalades, att det ej vore omöjligt
att finna lämpliga män för uppdraget, varför
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
