Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sig LO hysa den uppfattningen att det
allmänna intresse av att en ej minst för löntagarna
ödesdiger inflationistisk prisutveckling motverkades,
vilket varit bestämmande bl. a. för indexavtalen,
måste anses överväga intresset av att
kompensationsutfästelser med det innehåll det här gällde
utan modifikation respekterades.
Den normalnivå, från vilken man hade att
utgå vid bedömande av frågan om ogiltigförklaring,
förutsattes av de sakkunniga vara den, som
fastställts genom de centrala indexavtalen resp. den i
stort sett likvärdiga kompensationsregleringen för
statens tjänstemän. Med denna normering och
med kravet att en utfästelse, för att över huvud
komma under lagen, skulle väsentligt
överstiga den allmänna kompensationsnivån ansåg LO
att de invändningar försvagades, som ur principiell
synpunkt kunde resas mot ingrepp i avtalsfriheten.
Trots den i stort sett omilda behandling
förslaget mötte under remissbehandlingen, lades det till
grund för proposition i ämnet.
Propositionsförslaget, som utan ändring bifölls av riksdagen, innebar
emellertid vissa inte oväsentliga förändringar i
jämförelse med de sakkunnigas förslag.
I likhet med detta innebär visserligen även
lagens reglering en maximering av kompensationen.
Men denna maximering sker i lagen på ett delvis
annat sätt än de sakkunniga föreslagit. De
sakkunniga avvisade för sin del en maximering i
form av ett kompensationsstopp,
innebärande att rätten till ytterligare höjning av
dyrtidstillägget skulle generellt avskäras från och med
viss tidpunkt, medan däremot ingen skulle kunna
fråntagas någon del av det dyrtidstillägg, som han
redan uppbar vid tidpunkten i fråga. De
sakkunniga menade att ett kompensationsstopp skulle
innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap
över näringslivet och ingrepp i parternas frihet att
själva reglera lönefrågorna. I stället förordade
de, såsom framgått, en annan linje, enligt vilken
det allmänna skulle äga rätt att ingripa endast om
ett tillägg väsentligt översteg den kompensation,
som utginge till löntagare i allmänhet.
Lagen åter innebär en kombination av de båda
alternativen. Maximeringen genomföres i form av
ett kompensationsstopp, men detta kan inte göras
generellt, för alla löntagare, utan kan omfatta
endast viss angiven grupp. Huvudstadgandet i
denna del innebär att, om för en viss grupp av
löntagare (eller pensionärer) dyrtidstillägg utgår
eller (enligt ett ännu ej gällande avtal eller
reglemente) skall utgå efter väsentligt förmånligare
grunder än de, som i allmänhet gäller, så kan
förbud meddelas mot att dyrtidstillägget för denna
grupp utan tillstånd höjes utöver det tillägg, som
utgick vid tiden för förbudets meddelande.
Tillstånd till höjning kan sålunda lämnas även i
dylika fall, men tydligen bör så ske endast i den
mån en höjning kan anses befogad med hänsyn till
den allmänna löneutvecklingen.
Lagen innebär sålunda, i motsats till de
sakkunnigas förslag, att kompensationsbegränsningen
i princip endast omfattar nya utfästelser men icke
berör en redan uppnådd inkomst.
Denna regel att redan utgående dyrtidstillägg
skall lämnas orubbade har emellertid ett
undantag. Om en arbetsgivare träffat överenskommelse
med flertalet av en grupp löntagare eller
pensionärer om nedsättning eller begränsning av
utgående tillägg, så kan föreskrift meddelas att
tillägget skall utgå enligt överenskommelsen även för
sådana löntagare eller pensionärer, som inte
biträtt denna. Bestämmelsen har ansetts främst
böra tillämpas i sådana fall, där endast ett fåtal
inom gruppen vägrat biträda uppgörelsen och
deras uppträdande sålunda framstår som i viss mån
illojalt gentemot övriga medlemmar i gruppen.
Lagens tillämpning ankommer på en central
nämnd, statens
lönekontroll-nämnd, bestående av sju ledamöter, varibland
två arbetsgivare- och två
arbetstagarerepresentanter. Det är alltså denna nämnd, som har att
meddela förbud mot resp. tillstånd till höjning av
dyrtidstillägg samt föreskrift om nedsättning eller
begränsning av redan utgående tillägg i de fall så
kan ske. Nämndens beslut kan överklagas till
Kungl. Maj:t.
Det är förutsatt att nämnden regelmässigt
ingriper antingen av eget initiativ eller efter anmälan
av kommun eller organisation. Något hinder för
en enskild person att påkalla nämndens prövning
finns inte, men nämnden är i sådana fall ej
skyldig att upptaga saken till behandling.
Lönekontrollnämnden har den 24 juli 1943
avkunnat sitt första utslag. Däri behandlades
frågan om de tjänstemän, som vägrat biträda den
överenskommelse, som slutits mellan Stockholms
stad och dess tjänstemän om begränsning av det
rörliga tillägget. Lönekontrollnämnden beslöt med
stöd av den nya lagen, att de tredskande
tjänstemännen — som för övrigt utgjorde endast 18 —
från och med den 1 augusti icke skulle äga åtnjuta
dyrtidstillägg enligt förmånligare grunder än som
bestämts i överenskommelsen.
Den som med vetskap om kompensationsstopp
utan tillstånd utgivit eller mottagit (obs.! även
mottagit) högre dyrtidstillägg än det tillåtna,
ådrar sig därmed straff, och detsamma gäller då
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
