Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V/.
LlMTflB
ENGLAND.
I en nyligen utkommen liten broschyr "A
People at War" (Ett folk i krig) förekomma en
del intressanta uppgifter om de ransoner,
engelsmännen få för närvarande, deras direkta och
indirekta skatter, kvinnornas insatser i
produktionen och i hjälporganisationernas arbete m. m.
Klichéer åskådliggöra på ett talande sätt
skillnaden mellan tillgången på varor respektive
konsumtionen under fredstid respektive under pågående
krig.
Följande matvaror och många andra äro strängt
ransonerade: kött, skinka, bacon (saltat, rökt
fläsk), smör, annat matfett, ost, kött- och
fiskkonserver, torkad frukt, konserverade ärter, tomater
och bönor, kondenserad mjölk, gryn, sylt, sötsaker
och te. Däremot är bröd icke ransonerat och icke
heller kaffe, men engelsmännen äro ju ett tedric-
kande folk, vilket kanske förklarar att ransonering
av kaffe inte är nödvändig. Tillgången på ägg och
mjölk, vilka varor äro fria, är begränsad.
Av klichéerna framgår, att köttransonen
motsvarar två kotletter, och av bacon erhålles tre
ordinära skivor, allt per person och vecka. Om man
tänker på att bacon och ägg är en stående
frukosträtt i England under normala tider, förstår
man att ransonen icke är så mycket mer än
skådebröd. Smörransonen är ungefär densamma som
vår normala smörranson per vecka, under det att
margarin och annat matlagningsfett är något mer
än dubbla vår normala veckoranson. Teransonen
motsvarar ungefär en hand full per vecka, men
säges vara i det närmaste tillräcklig. Av sylt
erhålles en burk per månad (motsvarande de
vanliga marmeladburkarna hos oss). Före kriget
uppgick gräddproduktionen till 33,000 ton per år, men
nu får ingen naturgrädde produceras. Däremot
föreningsmötet och godtemplarlogen.
Obarmhärtigt har man slagit sönder gamla dogmer, som
talat fult om idrotten; bildligt och reellt har man
schaktat fram matjord till samhällets idrottsplats.
Om vi efter denna lilla snabbskiss skulle ställa
en analys, i vilken omfattning idrottsmännen av
i dag äro engagerade i vårt fackliga arbete — ja,
då mörknar resultatsbilden betydligt. Vi finna
nämligen, att idrottsfolket inom våra leder alltför
mycket går upp i sin fysiska fostran. I de flesta
fall beror det säkerligen på, att vi inom
lokalavdelningarna helt anammat nyttopolitiken och
lämnat medlemsvården åt sitt öde; det säger oss
självkritiken. Utan att framhäva det goda
exemplets makt över människan, så kunna vi tala om,
att det dock finns aktiva idrotts- och
förbundskamrater; men — de äro alldeles för få i relation
till vår idrottsmannakader. Filosofen säger här,
att finns det liv, finns det hopp ...
Våra idrottsmän äro bra pojkar.
Utgångsmaterialet till aktiva kamrater på den fackliga
fronten är därför gott; det gäller bara att få med
dem i arbetet. Och här träder
studieverksamheten fram. Genom ABF ha vi rika möjligheter att
tillfredsställa deras anspråk. Vi ha också exempel
på studiecirklar, som börjat med anatomi och
slutat det kollektiva studieprogrammet med
litteraturhistoria. Vår idrottslitteratur är inte fattig;
den kan också bilda inkörsport till det fria
folkbildningsarbetets rika värld. Och erfarenheten
talar om, att goda studiekamrater är den bästa
tillgången inom organisationerna.
Det hände mig en gång, att en av våra
idrottskamrater frågade: Vad ha vi egentligen för nytta
av det fackliga arbetet? Frågan var inte något
uttryck för kverulans; den gav istället1 uttryck
åt en skriande okunnighet. Och jag talade om
för honom vad förbundet gjort och vad det gör.
Inom vårt förbund — liksom inom övriga
fackorganisationer — äro vi nämligen så lyckligt
lottade, att vi inte bara behöva referera till
minnenas blad vid ett sådant tillfälle. Vi kunna med
tillförsikt peka på dagsresultat och rikta
blickarna framåt. Om vi tala så till våra kamrater, så
förstå de organisationens betydelse; de förstå
också att uppskatta den ...
Evert Hasselqvist.
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
