ESSER Det föregående i sammandrag. Ralph Marshall, ingenjör vid ett tunnel- bygge i New York, blir skadad vid en explosion. På sjukhuset konstateras det att han blivit fullständigt blind, trots att överläkaren, dr Talford Flint, efter ingå- ende undersökningar inte kunde fastställa orsaken till blindheten. Efter det beske- det, att den antagligen var av övergående art, fick han lämna sjukhuset tillsammans med sin vän och arbetskamrat Edvard Rutter, som tog honom hem och lät ho- nom bo hos sig. Efter ett par veckor upptäcker Marshall till sin glädje en lysande punkt i mörkret, vilken dag för dag blir större. Snart kan han skymta nägra dimmiga bilder, men i och med att dessa blir tydligare kan han konstatera, att de inte motsvara den om- givande verkligheten. Han ser en stor, stad med främmande byggnader och främ- mande människor, men i förhållande till sin omgivning är han lika blind som förut. Han börjar studera denna nya värld och går så upp i detta, att han börjar verka besynnerlig, varför Rutter finner sig för- anläten att åter tillkalla dr Flint. Efter att ha beskrivit sina synförnimmelser för denne blir han internerad som varande ”rubbad”. Men Rutter mobiliserar den kände läkaren Lloyd till hans försvar. (Forts. från föreg. nummer.) Om jag ställer in instrumentet på osyn- liga strålar, blir det osynligt för oss, men för herr Marshall blir det synligt! Hans optiska sinne har så att säga gli- dit upp en oktav. Detta är ingalunda orimligt; tanken på denna möjlighet har mer än en gång föresvävat mig, ehuru jag aldrig hittills har mött ett sådant. Med det andra instrumentet kunde jag konstatera, att hans synförmåga verk- ligen är inriktad på ett plan, som ligger en oktav över det normala.” ”Och vad drar ni för slutsats på grund av den saken?” frågade Flint med isande lugn. ”Jag sluter därav — pro primo, att levande varelser bebo detta andra plan och — pro secundo, att herr Marshall genom den av olyckan förorsakade syn- förändringen är i stånd att studera des- sa varelser och iakttaga deras föreha- vanden”. ”Då skulle de där människorna existe- ra runt omkring oss, de där — andra?” frågade Flint ironiskt. ”Naturligtvis!” Lloyds ton lät utma- nande. ”Ni vill sålunda påstå”, sade Flint med ett maliciost småleende, ”att de där varelserna intaga samma rymd som vi? Och att deras stad är byggd ovanpå el- ler kanske rent av i själva New York? Till och med ni borde veta, att två krop- par inte på samma gång kunna intaga samma plats.” Lloyd strök med fingrarna upprepade gånger över sin hårlock. Endast en högst obetydlig höjning av röstläget vi- sade, att han var upprörd. ”Nemo me impune laccesit — ingen förolämpar mig ostraffat”, svarade han. ”Er okunnighet överträffar allt vad jag har kunnat tänka mig. Var och en, som har den minsta aning om den moderna atomfysiken, vet att den rymd, som vi rent materiellt intaga, utgör en ytterst ringa bråkdel av den verkliga rymden. Ni borde veta, att de smådelar, varav molekylerna i vår kropp äro samman- satta, sakna massa och äro åtskilda av tomrum, som i proportion till dessa små- delar, de s. k. elektronerna, äro lika oer- hörda som avstånden mellan planeterna i ett solsystem. Det är inte endast möj- ligt utan högst troligt, att dessa tomrum äro fyllda av ett helt annat slag av ma- teria än den vi känna, och vars Ssväng- ningar äro av den art, att vi ej kunna uppfatta den. De olika slagen av ma- teria äro blandade och slingra sig i var- andra på ett sådant sätt, att det ena slaget på grund av sina specifika svängningsförhållanden är ouppfattbart för de andra slagen. Detta förklarar, hur herr Marshall kan gå tvärsigenom byggnader och hur folk kan gå tvärs- igenom honom. De olika materiepar- tiklarna beröra i själva verket aldrig varandra i detta oändliga tomrum. ”Allt det där är bara nonsens, dr Lloyd”, sade Flint. ”Vi hålla oss ute- slutande till fakta. Enligt min uppfatt- ning är herr Marshall fortfarande helt och hållet blind och dessutom offer för 17