UC fe i dessa tider läsa vi icke sällan i dags- pressen att forskare på det tekniska området erhålla anslag för sitt arbete och att det inrättas nya professurer i teknisk-vetenskaplig «forskning. — Allt detta tilldrar sig kanske läsarens in- tresse för ett ögonblick, men så har han strax därefter glömt det, såvida det inte berör honom själv. Det kanske där- för icke kan skada att erinra om att just nu pågår i vårt land ett intensivt forskningsarbete inom snart sagt alla grenar av ingenjörsvetenskapen, både i särskilda forskningscentraler och i in- dustriens laboratorier. Sådant kostar pengar och mycket pengar och det är med glädje och tacksamhet man kan konstatera, att från myndigheters och enskildas sida offervillighet för sådant ändamål numera är betydligt större än någonsin förut. Om =<resultaten av forskningsarbetet betala sig och om det överhuvudtaget blir resultat av prak- tisk betydelse för oss och kommande släkten, det få vi blott sällan reda på. I tider, som vi nu genomleva, är det långt ifrån alltid lämpligt att bringa detta till offentligheten. Därtill kom- mer att konsekvenserna av en ny upp- täckt eller en ny uppfinning sällan kun- na omedelbart överblickas, och att det så gott som alltid tar mycket lång tid från det första stapplande steget till det för praktiskt bruk lämpade slutre- sultatet. För dem, som stå utanför forskarnas krets, kan det därför just nu vara nog att tacksamt konstatera att det arbetas intensivt i vårt land och att vi med förtroende för svenska ingenjörers och vetenskapsmäns erkän- da förmåga kunna hoppas på, ja, kan- ske till och med förvänta oss för fram- tiden betydande resultat. Det är emel- lertid ej alltid sagt att tekniska fram- steg vinnes inom välutrustade laborato- rier och av skolade forskare. Det har mången gång hänt och kommer säker- ligen många gånger ännu att hända, att de största resultaten nås under primi- tiva yttre förhållanden. Detta bör var och en i sin stad betänka. Vakenhet, kombinationsförmåga, påhittighet och energi i förening ha mycket ofta åstad- kommit tekniska resultat av bestående värde. Det finnes således för alla och envar av oss en slumrande möjlighet att dra ett strå till stacken, om vi blott passa på tillfället. Om jorden rote- rade snabbare. Det jordklot vi leva på befinner sig som bekant i ständig rotation, och till följd av denna rotation varierar före- måls tyngd beroende på var de befinna sig. Ju närmare man kommer ekvatorn, desto större blir den cirkel alla föremål hinna beskriva på 24 timmar, d. v. s. de ”rotera” snabbare och förlora därför en större del av sin vikt än föremål på vå- ra breddgrader. Om man flyttade en vikt på ett kilo från Nordpolen till ekva- torn och där vägde den på en fjädervåg, skulle det visa sig att den blivit 5 gram lättare. En tjugotusentonnare förlorar på vägen från Norra Ishavet till Svarta havet c:a 80.000 kg. av sin vikt, en rätt ansenlig viktminskning. Detta märkliga fenomen förorsakas av att jorden under sin rotation strävar ef- ter att frigöra sig från alla föremål på sin yta, något som också skulle lyckas, om inte vår planet själv utövade den starka dragningskraft som vi kalla ”tyngd”. Under nuvarande förhållanden kan jordklotet inte slunga ut några fö- remål i världsrymden utan för nöja sig med att minska deras vikt. Ju snabbare rotationen är, desto märk- barare måste viktminskningen bli. Man har räknat ut att om jorden roterade 17 ggr fortare än den gör, så skulle alla föremål vid ekvatorn helt och hål- let förlora sin vikt. Om rotationen ble- ve ännu snabbare skulle ett viktlöst bäl- te, vilkets bredd stode i direkt propor- tion till hastighetsökningen, börja utbre- da sig över länder och hav norr och sö- der om ekvatorn. Betänk vad det skulle innebära att alla föremål förlorade sin vikt. Det skulle inte längre finnas något som vi inte kunde lyfta. Vi skulle kunna lyfta lokomotiv, väldiga klippblock och hela pansarkryssare med alla maskiner och kanoner så lätt som en fjäder. Tappade vi dem skulle ingen olycka inträffa. Ingenting skulle gå sönder, ty varken klippblock, lokomotiv eller krigsfartyg skulle väga något och skulle därför inte heller kunna falla. De skulle sväva fritt i luften, där vi släppte dem ur hän- derna. Det skulle vara en mycket märklig och på sitt sätt fascinerande värld. Ni skulle kunna hoppa högre än ni någon- sin gjort i drömmen, högre än de högsta skyskrapor och berg. Men ingen fröjd i är beständig och ingen lycka fullkomlig. Även denna värld skulle ha sina olägen- heter. Det vore lätt att hoppa upp, men omöjligt att komma ned. Viktlös som ni var, skulle ni inte falla ned. Ni skulle inte finna något fäste i luften från vil- ket ni kunde ta sats för ett språng mot jorden. En sådan värld skulle också ha andra olägenheter. Ni kan själv föreställa er vilka. Den svagaste vindfläkt skulle dra iväg med alla föremål, både stora och små, om de inte vore fast förankrade. Människor, djur, automobiler och fartyg skulle driva omkring i luften. Kontinen- talexpresser skulle kollidera med atlant- ångare och solen skulle förmörkas av ogenomträngliga moln av de myriader olika ting som tyngdkraften dittills fängslat vid jordytan. Spetsbergens, Östgrönlands och Björnöns kartläggning. I samband med den konferens, som 1939 avhölls i Washington av Internatio- nella unionen för geodesi och geofysik, har av chefen för Norges Svalbord- og Ishavs-un- dersökelsen, Adolf Hoel, utgivits en kortfat- tad översikt på engelska över den kartlägg- ning av Spetsbergen, Björnön och öÖstgrön- land, som utförts av Norges Svalbard- og Is- havs-undersökelser som tidigare norska ex- peditioner. Skriften, som fått titeln ”Opera- tions in Svalbard and East Greenland. Car- ried out by Norges Svalbard- og Ishavsunder- sökelser and earlier Expeditions”, inledes med ett omnämnande av den svensk-ryska grad- mätningsexpeditionens grundläggande arbete på Spetsbergen 1899—1902 och avslutas av tre kartbilagor över astronomiska stationer, bas- linjer och triangelnät. OMSLAGSBILDEN Omslagsbilden denna vecka visar en medlem av Svensk-Amerikanska Järn- vägs Sällskapet i Stockholm, som ser över att allt är ”O. K.” innan gods- tåget startar på sin långa färd från Eldorado till Erie City. Lasten består av läckra bananer. Loket hör hemma på Pennsylvaniabanan, U. S. A. REDAKTIONSKOMMITTBÉB: föreståndaren för Tekniska Museet intendent Torsten Althin; verkst. ledamoten i Folkbildnings- förbundet fil. lie. Iwan Bolin; rektorn för Stockholms Tekniska Institut civ.ing. EB. Walter Holm- stedt; luftfartsinsp. civ.ing. Tord Ång- ström; ingenjör Sven Sköldberg, Tekniska Museet. bergsing. Folke Lindgren (ansv. utg.).