Betingelserna för vår industris uppkomst och utveckling

Den nu ett år bestående avspärrningen från våra förut viktigaste exportmarknader har givetvis varit en svår belastning för den svenska industrien. Av dess produktion exporterades under normala tiden 1/3—1/4, huvudsakligen västerut. Trots de rådande svåra förhållandena har vår industri visat en motståndskraft och anpassningsförmåga, som tillhör de få glädjeämnena i vår på sådana fattiga tid. Den industriella arbetslösheten är förhållandevis obetydlig tack vare den omställning av produktionen och omskolning av arbetskraften, som kunnat genomföras inom flera av exportspärren hårt drabbade branscher. Inom en del industrigrenar råder t. o. m. brist på skolade arbetare. Inför detta glädjande förhållande ligger det nära till hands att granska betingelserna för vår industris uppkomst och utveckling. Det är många välkända faktorer, som samverkat härtill. Vårt folks speciella förutsättningar för industriellt arbete är kanske den främsta bland dessa. Uppfinnarbegåvning och konstruktiv talang, organisationsförmåga och kommersiell dådkraft, yrkesskicklighet och fallenhet för precisionsarbete, se där några för svenska ingenjörer, industrimän och arbetare utmärkande egenskaper, som representera en tillgång, vilken står sig genom tiderna. En annan för industrien nödvändig betingelse utgör vårt lands rikedom på skog, malm och vattenkraft. Redan på ett tidigt skede i vår historia togos dessa tillgångar i näringslivets tjänst för att på de senaste 100 åren tack vare teknikens framsteg bli hörnpelare för ett förädlingsarbete av så hög kvalitet, att dess produkter funnit marknad över hela jorden. Vår industris egentliga uppsving började, som antytts, vid mitten av förra århundradet, men betingades ej enbart av teknikens utveckling. År 1846 avskaffades skråväsendet och infördes näringsfrihet, vilken sedermera ytterligare utvidgades 1864. Härigenom fick den fria företagsamheten luft under vingarna och kunde undan för undan utveckla vårt lands möjligheter på det industriella området. Resultatet är allom välbekant: vårt folk var före krigsutbrottet i besittning av en ekonomisk, social och kulturell standard, som stod nästan utan motstycke. Företagarandan, d. v. s. den enskildes vilja och förmåga att på eget ansvar ta initiativ till industriellt nyskapande och att samtidigt ta de därmed förbundna ekonomiska riskerna, har varit den drivande kraften i vår industris uppsving. Den har även under den nuvarande krisen bevisat sin oumbärlighet för landet genom en lång rad av initiativ, vilka utrymmet förbjuder att här specificera. Ett enda exempel må dock anföras: lösningen av vårt motortrafikproblem i gengasens tecken. Vid avspärrningen i början på april förlidet år voro omkring 1.000-talet gengasbilar i trafik. Efter ett år torde nu antalet snarare över- än understiga 45.000. Att denna forcerade utveckling ibland skett på bekostnad av den tekniska kvaliteten har ej kunnat undvikas. Detta förringar dock ej prestationen som sådan: att ha räddat våra biltransporter från att fullkomligt lamslås genom bristen på flytande bränsle. Företagarandan är därför en av våra främsta nationella tillgångar, som måste skyddas mot stötande ingrepp och givas möjligheter att fritt utveckla sin arbetsskapande och välståndsfrämjande förmåga. Tyvärr ha de nu rådande tiderna orsakat en mängd statsingripanden av olika slag, vilka begränsat den fria företagsamheten, varjämte dess ekonomiska utvecklingsmöjligheter klavbundits genom den hårda skattebelastningen. Man får emellertid anse som självklart, att de av situationen föranledda inskränkningarna i vår lagstadgade fria näringsutövning försvinna, så snart läget det medgiver. Så långt om de allmänna betingelserna för vår industris blomstring. Vid sidan av dem finnas en del faktorer av andrahandsbetydelse, vilka spela in vid industriens lokalisering. Det kan vara av intresse att i korthet beröra även dessa. Först må framhållas, att många industrier äro naturbestämda till sin lokalisering genom bundenheten vid råvaruförekomster, t. ex. gruvor, stenbrott och i viss mån sågverk och cellulosafabriker. Andra industrier äro traditionsbetonade genom sitt beroende av yrkeskunnig lokal arbetskraft. Hit höra ylleindustrien i Norrköping och bomullsindustrien i Borås med omnejd, järnhanteringen i Bergslagen, skofabrikationen i Närke, glasindustrien i Kronobergs län, den s. k. Eskilstunaindustrien samt snickerihanteringen i hela Småland. Rörande andra lokaliseringsfaktorer gjordes för ett par år sedan av huvudstadens fastighetskontor en rundfråga, ur vars resultat följande uppgifter äro hämtade. De viktigaste synpunkter, som diktera industriens förläggning, äro arbetskraften och transportförhållandena. Båda dessa faktorer ha av de företag, som besvarat rundfrågan, satts främst på önskelistan. Därnäst kommer tillgång på lämpliga industribyggnader och på billig tomtmark. Lämpligt material för produktionen anses vara en mindre viktig lokaliseringsfaktor, och den minsta betydelsen tillmätes den lokala avsättningsmarknaden. Vi kunna ej bättre avsluta denna överblick över betingelserna för vår industris blomstring än genom att siffermässigt belysa dess betydelse för vår folkhushållning. Den extra folkräkningen 1935—36 visade, att 37,2 proc. av vårt lands befolkning hade sin försörjning av industri och hantverk. Därjämte uppvisade gruppen handel och samfärdsel en andel av 18,4 proc. Då köpenskapens och kommunikationernas uppsving är till väsentlig del betingad av industriens utveckling, kan man utan överdrift anse, att hälften av Sveriges befolkning direkt eller indirekt är för sin utkomst beroende av industrien och hantverket. <tab>B. T.