MÄNNISKAN och maskinen

Sammanställningen av människan och maskinen är icke på något sätt ovanlig. Den har tvärtom använts i många olika sammanhang och kan tagas till utgångspunkt för betraktelser av mycket skiftande slag. Man kan sålunda låta artikelrubriken tjäna som bakgrund till den historiska utvecklingen från hemslöjd till hantverk och därifrån till industri. Mycket långt tillbaka i tiden tillverkades redskap, kläder, födoämnen och annan livets nödtorft genom handarbete i hemmen. Längre fram, sedan den spridda bebyggelsen börjat samlas kring vissa orter och samhällsbildningen börjat, kom denna produktion att övertagas av dem, som hade särskilda anlag för sådana sysslor. Hantverket såg dagen, men det var i stort sett fortfarande människan och ej maskinen, som svarade för tillverkningen. När behoven sedermera växte, måste hantverkarna skaffa sig medhjälpare för att kunna tillfredsställa den ökade efterfrågan. Begreppen arbetsgivare och arbetare uppstodo. Hantverket kunde dock ej i längden producera varken så billigt eller i så stor skala, som den alltjämt ökade marknaden krävde. Sedan det tekniska framstegsarbetet skapat det behövliga underlaget för industriell fabrikation, nådde utvecklingen via hemindustri och småindustri småningom fram till våra dagars i stor skala arbetande och mångsidiga industri. Därmed har maskinen i stor utsträckning ersatt människan, som dock ej blivit lidande därav. Industrien har möjliggjort förbättrade utkomstmöjligheter för stora delar av vårt folk och därigenom bidragit till en avsevärd höjning av levnadsstandarden. Industrien har vidare genom billig produktion gjort ej blott nödvändighetsvaror, utan även många av forna tiders lyxvaror till var mans egendom. Slutligen har industrien i förening med hantverket utvecklats till den viktigaste förvärvskällan för Sveriges folk. Till belysning av denna sistnämnda utveckling må följande siffror vara av intresse. Man har beräknat, att dessa näringsgrenar år 1751 sysselsatte endast 7.7 % av landets dåvarande folkmängd. År 1870, sedan industrialiseringen begynt ett par årtionden tidigare, hade siffran ungefär fördubblats till 14.5 %. Tack vare den av flera faktorer möjliggjorda industriella expansionen hade en ytterligare fördubbling skett år 1900, då industri och hantverk gåvo levebröd åt 28.2 % av vårt folk. När den sista undersökningen verkställdes — år 1935 — hade siffran stigit till 37.2 %. Om man härtill lägger den alltjämt ökade andel av befolkningen, som är sysselsatt inom handel och samfärdsel, vilkas utveckling till stor del är betingad av industriens expansion, kan numera omkring hälften av vårt folk anses hämta sin utkomst från industri och hantverk. Så långt om sammanställningen människan—maskinen ur historisk synvinkel. Rationaliseringen kan även ge anledning till betraktelser över artikelrubriken, eftersom den delvis har till syfte att ersätta människan med maskinen genom mekanisering och maskinella hjälpmedel, automatisering av driften, transportanordningar o. s. v. Vi skola emellertid ej uppehålla oss alltför utförligt härvid, då den för ett par år sedan verkställda offentliga rationaliseringsutredningen klarlagt denna utveckling och dess karaktär av en nödvändig faktor för uppehållande och stegring av vår industris konkurrenskraft. Att rationaliseringen genom att sätta maskinen i högsätet varit människan till nytta istället för skada kan illustreras på mera än ett sätt. Vi skola här påminna om den av en representant för Landsorganisationen för någon tid sedan i radio framförda uppgiften, att reallönen för manliga industriarbetare stigit med 50 % under åren 1914—39. Då detta kvartsekel kännetecknats av en kraftig rationalisering inom industrien, är den nämnda siffran ett bevis för att inga ekonomiska nackdelar för arbetarna, utan blott fördelar framgått ur rationaliseringsåtgärderna. Den kände experten på detta område professor Tarras Sällfors har i en föreläsning berättat en liten historia, som är så lärorik, att den förtjänar anföras i detta sammanhang. Då för ett 15-tal år sedan en modern grävmaskin för första gången kom till användning vid ett husbygge i Stockholm, påyrkade en huvudstadstidning, att maskinen skulle förbjudas, enär den gjorde 30 man arbetslösa. En annan tidning tillrådde då sin kollega, om den ville bidraga till ökade arbetstillfällen, att avstå från användning av boktryckarkonsten och istället utskriva sin dagliga upplaga för hand enligt det arbetssätt, som användes före Gutenbergs tid! Denna replikväxling påminner om att rationaliseringen är lika gammal som boktryckarkonsten, d. v. s. 500 år. Lika litet som det numera kan falla någon människa in att vilja vrida utvecklingen tillbaka till handskrift från sättmaskiner och tryckpressar, lika litet borde på något annat område strävandena att ersätta människan med maskinen röna motstånd. I längden blir det endast till nytta för alla att på maskinen avlasta sådant arbete, som den kan göra bättre och billigare och fortare än människan. Å ena sidan blir därigenom allt flera produkter åtkomliga för allt större konsumtionskretsar, och å andra sidan befrias därigenom mänsklig arbetskraft från en myckenhet tunga och pressande sysselsättningar. De anförda synpunkterna på människan — maskinen ur rationaliseringens synvinkel må i detta sammanhang vara tillfyllest. Vi skola till sist behandla kombinationen i ett tredje sammanhang. Människan kan nämligen uppfattas som representant för en av de grundläggande produktionsfaktorerna: arbetet, och maskinen som symbol för en annan av dessa faktorer: kapitalet. (Den tredje produktionsfaktorn är naturtillgångarna.) Det för produktionen nödvändiga kapitalet investeras naturligtvis ej blott i maskiner, utan även i byggnader, verktyg, transportanordningar m. m. Kapitalet kan även användas för inköp av råvaror, däri inbegripna naturtillgångar sådana som skogar, gruvor och vattenfall. För den mekaniska verkstadsindustrien kan en intressant siffra å proportionen mellan människan — arbetskraften och maskinen — kapitalet hämtas ur Sveriges Maskinindustriförenings nyligen utgivna 30-årsskrift. Där meddelas nämligen, att för 246 verkstadsföretag det investerade kapitalet utgör i genomsnitt 6.535 kronor per arbetare. Bortsett från vissa ytterligheter varierar investeringen mellan 1.000 och 10.000 kr. per arbetare, beroende på arten av tillverkningen och dennas lägre och högre grad av mekanisering. Detta mått på den utrustning med produktionsmedel, som arbetskraften inom verkstadsindustrien erfordrar, kan utgöra en lämplig avslutning på våra betraktelser om människan och maskinen. Därav framgår klart, att arbetskraft och kapital båda äro oumbärliga faktorer i vår industri. <tab>T—s.