Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Människan och maskinen, av T—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MÄNNISKAN
och maskinen
Sammanställningen av människan och maskinen är icke på
något sätt ovanlig. Den har tvärtom använts i många olika
sammanhang och kan tagas till utgångspunkt för
betraktelser av mycket skiftande slag.
Man kan sålunda låta artikelrubriken tjäna som bakgrund
till den historiska utvecklingen från hemslöjd till hantverk
och därifrån till industri.
Mycket långt tillbaka i tiden tillverkades redskap, kläder,
födoämnen och annan livets nödtorft genom handarbete i
hemmen. Längre fram, sedan den spridda bebyggelsen börjat
samlas kring vissa orter och samhällsbildningen börjat, kom
denna produktion att övertagas av dem, som hade särskilda
anlag för sådana sysslor. Hantverket såg dagen, men det
var i stort sett fortfarande människan och ej maskinen, som
svarade för tillverkningen.
När behoven sedermera växte, måste hantverkarna skaffa
sig medhjälpare för att kunna tillfredsställa den ökade
efterfrågan. Begreppen arbetsgivare och arbetare uppstodo.
Hantverket kunde dock ej i längden producera varken så billigt
eller i så stor skala, som den alltjämt ökade marknaden
krävde. Sedan det tekniska framstegsarbetet skapat det behövliga
underlaget för industriell fabrikation, nådde utvecklingen via
hemindustri och småindustri småningom fram till våra dagars
i stor skala arbetande och mångsidiga industri.
Därmed har maskinen i stor utsträckning ersatt människan,
som dock ej blivit lidande därav. Industrien har möjliggjort
förbättrade utkomstmöjligheter för stora delar av vårt folk
och därigenom bidragit till en avsevärd höjning av
levnadsstandarden. Industrien har vidare genom billig produktion
gjort ej blott nödvändighetsvaror, utan även många av forna
tiders lyxvaror till var mans egendom. Slutligen har
industrien i förening med hantverket utvecklats till den
viktigaste förvärvskällan för Sveriges folk.
Till belysning av denna sistnämnda utveckling må följande
siffror vara av intresse. Man har beräknat, att dessa
näringsgrenar år 1751 sysselsatte endast 7.7 % av landets
dåvarande folkmängd. År 1870, sedan industrialiseringen
begynt ett par årtionden tidigare, hade siffran ungefär
fördubblats till 14.5 %. Tack vare den av flera faktorer
möjliggjorda industriella expansionen hade en ytterligare
fördubbling skett år 1900, då industri och hantverk gåvo
levebröd åt 28.2 % av vårt folk. När den sista undersökningen
verkställdes — år 1935 — hade siffran stigit till 37.2 %.
Om man härtill lägger den alltjämt ökade andel av
befolkningen, som är sysselsatt inom handel och samfärdsel, vilkas
utveckling till stor del är betingad av industriens expansion,
kan numera omkring hälften av vårt folk anses hämta sin
utkomst från industri och hantverk.
Så långt om sammanställningen människan—maskinen ur
historisk synvinkel.
Rationaliseringen kan även ge anledning till betraktelser
över artikelrubriken, eftersom den delvis har till syfte att
ersätta människan med maskinen genom mekanisering och
maskinella hjälpmedel, automatisering av driften,
transportanordningar o. s. v. Vi skola emellertid ej uppehålla oss
alltför utförligt härvid, då den för ett par år sedan verkställda
offentliga rationaliseringsutredningen klarlagt denna
utveckling och dess karaktär av en nödvändig faktor för
uppehållande och stegring av vår industris konkurrenskraft.
Att rationaliseringen genom att sätta maskinen i högsätet
varit människan till nytta istället för skada kan illustreras
på mera än ett sätt. Vi skola här påminna om den av en
representant för Landsorganisationen för någon tid sedan i
radio framförda uppgiften, att reallönen för manliga
industriarbetare stigit med 50 % under åren 1914—39. Då detta
kvartsekel kännetecknats av en kraftig rationalisering inom
industrien, är den nämnda siffran ett bevis för att inga
ekonomiska nackdelar för arbetarna, utan blott fördelar
framgått ur rationaliseringsåtgärderna.
Den kände experten på detta område professor Tarras
Sällfors har i en föreläsning berättat en liten historia, som är
så lärorik, att den förtjänar anföras i detta sammanhang.
Då för ett 15-tal år sedan en modern grävmaskin för första
gången kom till användning vid ett husbygge i Stockholm,
påyrkade en huvudstadstidning, att maskinen skulle
förbjudas, enär den gjorde 30 man arbetslösa. En annan tidning
tillrådde då sin kollega, om den ville bidraga till ökade
arbetstillfällen, att avstå från användning av boktryckarkonsten
och istället utskriva sin dagliga upplaga för hand enligt det
arbetssätt, som användes före Gutenbergs tid!
Denna replikväxling påminner om att rationaliseringen är
lika gammal som boktryckarkonsten, d. v. s. 500 år. Lika
litet som det numera kan falla någon människa in att vilja
vrida utvecklingen tillbaka till handskrift från sättmaskiner
och tryckpressar, lika litet borde på något annat område
strävandena att ersätta människan med maskinen röna
motstånd. I längden blir det endast till nytta för alla att på
maskinen avlasta sådant arbete, som den kan göra bättre och
billigare och fortare än människan. Å ena sidan blir
därigenom allt flera produkter åtkomliga för allt större
konsumtionskretsar, och å andra sidan befrias därigenom mänsklig
arbetskraft från en myckenhet tunga och pressande
sysselsättningar.
De anförda synpunkterna på människan — maskinen ur
rationaliseringens synvinkel må i detta sammanhang vara
tillfyllest.
Vi skola till sist behandla kombinationen i ett tredje
sammanhang. Människan kan nämligen uppfattas som
representant för en av de grundläggande produktionsfaktorerna:
arbetet, och maskinen som symbol för en annan av dessa
faktorer: kapitalet. (Den tredje produktionsfaktorn är
naturtillgångarna.)
Det för produktionen nödvändiga kapitalet investeras
naturligtvis ej blott i maskiner, utan även i byggnader, verktyg,
transportanordningar m. m. Kapitalet kan även användas för
inköp av råvaror, däri inbegripna naturtillgångar sådana
som skogar, gruvor och vattenfall.
För den mekaniska verkstadsindustrien kan en intressant
siffra å proportionen mellan människan — arbetskraften och
maskinen — kapitalet hämtas ur Sveriges
Maskinindustriförenings nyligen utgivna 30-årsskrift. Där meddelas nämligen,
att för 246 verkstadsföretag det investerade kapitalet utgör
i genomsnitt 6.535 kronor per arbetare. Bortsett från vissa
ytterligheter varierar investeringen mellan 1.000 och 10.000
kr. per arbetare, beroende på arten av tillverkningen och
dennas lägre och högre grad av mekanisering.
Detta mått på den utrustning med produktionsmedel, som
arbetskraften inom verkstadsindustrien erfordrar, kan
utgöra en lämplig avslutning på våra betraktelser om
människan och maskinen. Därav framgår klart, att arbetskraft och
kapital båda äro oumbärliga faktorer i vår industri.
T—s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:13:04 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-19/0006.html
