RS SE — Vi har använt den snabbaste flyg- förbindelsen sedan vi fick ert telegram, svarade Yatahira och bugade sig lätt för den vithårige vetenskapsmannen. Mötet ägde rum i Tokios universitet i ett högt beläget rum, genom vars stora fönster man kunde se hela staden breda ut sig ända till havet. I rummet fanns knappt något, som förrådde att här bodde och arbetade en man, som genom sina forskningar på atomfysikens område gjort sig ett namn över hela världen. I närheten av fönst- ret stod ett stort bord, som var täckt med alla slags handlingar. Största delen av väggarna upptogs av med böcker fyllda bokhyllor. Meönan papperen på bordet stod ett kulformigt glaskärl — en glaskolv, vari någonting som liknade ett litet skovel- hjul roterade. Ofrivilligt fängslades Yatahiras blic- kar därav. Hidetawa märkte det och sade förklarande: — Det är de sista fyra milligrammen av ämnet som verkar i glaskolven. Ge- nom ett särskilt förfarande lyckades jag likformigt fördela den «obetydliga mängden på de fyra glimmerbladen. Se- dan sex dagar har hjulet nu roterat med oförminskad hastighet. En stund följde de tre det snurrande hjulet med ögonen, sedan sade Saraku: — Det var bara litet av ämnet som vi genom en tillfällighet lyckades kom- ma över. Räckte det till för analysen? Hidetawa bjöd sina besökare att sitta ned. — Ja, det har räckt till. Jag har tagit reda på sammansättningen och vet, att det är ett mycket farligt ämne. Man- nen som framställde det i Tyskland var mycket nära döden. . Hade han satt till litet mera av tillsatsämnet, kunde av strålningen ha blivit en osläckbar brand. Vet den där tysken vilken fara han svä- vat i? Yatahira svarade: — Han tar saken alltför lättvindigt. Han borde ha varit försiktigare. Ledaren för det tyska verket varnade oss alla uttryckligen för faran, men den där tysken brydde sig inte om föreskrifterna. Det blev ex- plosioner, och det var endast tack vare dessa vi fick tag i provet. — Explosioner? avbröt honom Hide- tawa. I ert telegram talade ni endast om en explosion. — Det blev en explosion till se- nare, herr Hidetawa. Vi hörde knal- len och störtade till fönstret och kom just lagom för att se hur en projektil kom farande i sned riktning från det avspärrade område, där tyskarna gjor- de sina experiment. Med stor hastighet flög den i riktning mot en betongsilo, snuddade vid den och försvann sedan i västlig riktning. Silon låg tätt intill vårt laboratorium. Vi kunde se hur någon- ting bröts loss där den träffades och föll ned. Vi gick dit och hittade bland de nedfallna betongbitarna flera gram av ett metalliskt ämne, som vi tagit med OSS. — Ett prov från det andra tyska för- söket! Hidetawa kunde knappast dölja sin upphetsning. Hans ansikte uttryckte stor förväntan när Saraku tog fram en blydosa, i vilket provet förvarades. — Det är bra! Mycket mer än första gången! Det kommer att vara oss till stor hjälp. Den gamles ögon hängde vid den lilla biten av det strålande ma- terialet medan han talade. — Följ med mig till laboratoriet så skall vi under- söka det. Det började redan bli så mörkt, att Hidetawa måste tända ljuset för att kunna avläsa mätinstrumentens skalor, men Hidetawa aktade inte på den fly- ende tiden. Han glömde bort sina år, glömde bort tid och rum medan han un- dersökte det nya provet. Med beundran sågo de båda yngre männen hur han be- härskade det farliga ämnet och ana- lyserade det medelst olika metoder. Klockan i byggnaden slog två när han slutade sin sista undersökning och skrev ned resultatet. Sedan såg han flera minuter tyst och grubblande på vad han hade skrivit innin han sade något. — Det är inget tvivel om det. På tio olika sätt har vi fått samma resultat, men likväl är det otroligt. Jag skulle nästan vilja kalla det ett under... Saraku och Yatahira lyssnade spänt till hans ord. — Tyskarna måste ha haft en skydds- ängel stående vid sin sida. De har hop- pat över den explosiva fasen. Det sön- derfallningen befordrande ämnet är nästan dubbelt så stark i det senaste provet och det sista provet strålar myc- ket starkare än det första. Men strål- ningen sker likformigt. Jag undrar, hur tyskarna har burit sig åt för att komma över den explosiva fasen? Man måste veta det, annars.... Först efter en lång paus vågade Ya- tahira bryta tystnaden. — Vad kunde hända annars? Hans fråga kom sakta, nästan viskande. — Annars bli vi offer för den lös- släppta naturkraften, Yatahira. Om vi inte lyckas besegra ämnet, besegrar det OSS. — Uppoffringar måste göras! Sara- kus ord kommo som reflexer från hans undermedvetna. — Uppoffringar? Inga onödiga of- fer, Saraku! Men det är sent. Vi får tala vidare om saken i morgon. Fldassa steg upp, Saraku och Ya- tahira bugade sig och gingo. Eftertänk- samt stirrade Hidetawa framför sig och började gå fram och tillbaka över gol- vet: =""De är annu unga... . de talar om offer och menar döden. ... en liten oför- siktighet.... den skulle träffa dem for- tare än de anade.... Det vore en gagn- lös förintelse, och inte offer. Att dö för en sak? Ja, när det tjänar ända- MYE MEDDELANDE Jag medarbetar nu permanent varje vecka som alla tiders seriefigur 1 det läsvärda Högaktningsfullt SA Pl fred TEKNIK för ALLA 19