mu Ett sätt att fördubbla skosulans Den nu rådande kristiden tvingar oss att vara mer måna om våra tillhörig- heter än annars. Många saker och ting, som vi slita på dagligen, bl. a. våra skor, skulle vi gott kunna förbättra .och repa- rera själva — ”men” — invänder kan- ske den negative — ”låter det sig verk- ligen göra?” Skomakeriyrket lär man sig visserli- gen inte i första taget, men det finns dock en hel del, som vi kunna göra själ- va, utan några mera ingående kunskaper i yrket. Frågan är bara den, om man vet Jur arbetet skall göras! Först ha vi problemet: Hur skyddar man sulorna från snabb förslitning? På den frågan ges det många svar, men först skola vi se, vilka verktyg som be- hövas, för att man med framgång skall kunna ta i tu med ”förebyggande ar- beten”. På fig. 1 visas de nödvändiga verktygen. En trefot användes vid alla förekommande skoreparationer, Den sko, som skall bearbetas, skjutes helt enkelt över en av ”fötterna”, och man kan nu arbeta på ett bekvämt sätt antingen det gäller klackning eller sulförstärkning. En s. k. järnläst kan också användas, men den är mera avsedd för yrkessko- makare, och således i allmänhet för dyr i inköp för amatörskomakaren. Vidare behöva vi en syl och en sko- makarekniv — se fig. I — samt en ham- mare samt rasp. Ha vi dessa verktyg, kunna vi klara oss ganska gott. En hovtång, sandpapper etc, äro vidare bra att ha nära till hands. För att nu återgå till frågan om hur man skyddar skosulorna, så kan man med stor fördel gå till väga på det sätt, som fig. 2 anger. I detta fall ta vi helt enkelt och skära till ett antal små ovala stycken av några millimeter tjockt läder, och stifta fast dem på skosulan med små stift av järn. Stiften får var- ken vara för korta eller för långa, ty i det förstnämnda fallet kommer hållbar- heten att bli mindre god under det att i det senare fallet stiften tränga igenom sulan. I många fall är det emellertid bättre att stiften äro något för långa, så att de gå genom skosulan, Vi måste dock tillse att stiften så att säga ”bli kaniska ävesnsuungas nan förbättras i av- sevärd grad genom att belägga densam- ma med något hårdare material. Man kan använda sig av genomgjuten lino- leum eller härdad Masonite eller annan wallboard. Därigenom uppnås även den fördelen, att bänken blir lätt att hålla ren från spån och annat avfall på grund av den släta och jämna ytan. Arbetsbänken får ett tilltalande utse- ende om alla synliga trädelar behandlas med ljus oliefarnissn, Mr Hobby. 22 TEKNIK för ALLA livslängd! nitade” mot trefotens hårda järnyta vid islåendet av desamma. De påspikade läderstyckena sitta kvar bättre, och de [ips för hemskomakare FiG.|. TREFOT, SYL, SKOMAKAREKNIV, HAM=- MARE, HOVTÅNG, RASP OCH JÄRNLÄST. SON Fia 2. (SS) "a zb la) få genomträngande stiften förorsaka ingen skada på varken fötter eller strumpor om man lägger i ett par filt- eller kork- sulor i skorna. Ännu bättre resultat uppnås, om läderstyckena före stiftnin- gen fastlimmas med något hållbart vat- tenfast klister vid sulorna. Icke minst viktigt är, att man vid påläggandet av de ovala läderstyckena ser till, att av- ståndet mellan dem blir så litet som möjligt. Är avståndet mellan de olika styckena stort, resulterar det ofta i att den mellanvarande skosulan tryckes ned av kroppstyngden och så småningom brister. Men detta behöver man som sagt inte alls befara, om läderstyckena anbringas enligt figuren. Vidare är det viktigt, att endast lika stora läderstycken användas för ett och samma par skor. Användes stycken av olika storlek, riskerar man lätt att håll- barheten försämras. Detsamma blir fal- let, om man använder olika tjockt läder vid tillskärning av de små läderstycke- na. Så fort man märker, att någon av läderstyckena blivit mer sliten än de ÖV- viga, spikar man fast ett nytt stycke sedan det gamla avlägsnats. Alltför stor skillnad i tjocklek mellan det nya läder- stycket och de förutvarande justeras pe- nom att man filar bort skillnaden med en rasp. Skosulor, som vi skyddat på ovan beskrivna sätt, bli nära nog out- slitliga. Först efter mycket lång tid börjar den egentliga skosulan att ”mat- tas av” på grund av de många gånger upprepade stiftningarna vid påsättandet av nya läderstycken liksom av de natur- liga påkänningarna vid gång. Sedan skodonen halvsulats på vanligt sätt, kan man återigen upprepa proce- duren. Ett annat lika bra sätt för skydd av sulorna är att beslå dem med de allmänt bekanta ”skobespararna” eller sulstif- ten — se fig. 2 b. Olägenheten med det- ta förfarande är i allmänhet den, att man lättare än annars utsätter sig för risken att halka, särskilt när det är snö och is på vägarna. Ett annat utmärkt sätt att bevara skosulorna är att belägga dem med gum- misulor. Därtill kunna vi använda 088 av många slags material. Antingen kan man köpa speciella gummisulor, avsedda för detta ändamål, eller också själv skära till lämpligt stora stycken av exempelvis slitbanan på ett gammalt bildäck. De först nämnda gummi- sulorna, som speciellt tillverkats för detta ändamål, äro i allmänhet av ett tunnare slag och med ytterligare för- tunnade kanter. Detta slags sulor lim- mas fast direkt på skosulorna med ett medföljande specialklister. Kanterna, som eventuellt skjuta över sulkanten, avjämnas med en .groy fil. Gummisulor, utskurna av bildäck, äro däremot för tjocka och kunna vanligtvis icke enbart limmas fast vid lädersulorna. I detta fall bära vi oss åt på samma sätt som med de först beskrivna läder- styckena — vi spikar alltså helt enkelt fast gummisulorna! Det skadar emel- lertid inte att först limma fast dem med ett lämpligt vattenfast lim. Gummiklac- kar stiftas fast på förut känt sätt. Mr Hobby: SSYRKRE