DEN ELEKTRISKA — — LV KRAFTOVERFÖRINGEN PYLLER 50 ÅR nder förliden månad kunde ett jubileum firas, vilket är [Uf betydelsefullt för den tekniska och industriella utveck- lingen under de senaste 50 åren, att det förtjänar ihågkom- mas under krigets åskor som en fredlig bragd av bestående värde. : Den 24 augusti 1891 inkopplades nämligen den första tre- fasöverföringen mellan Lauffen am Neckar och Frankfurt am Main i Tyskland och togs den 12 september i full drift. Över en sträcka av omkring 175 km överfördes cirka 300 hästkrafter med en spänning av 15.000 volt, som sedermera höjdes till 30.000. Detta låter ju ej så märkvärdigt i våra dagar, då man är van vid betydligt större överföringslängder, kraftbelopp och spänningar. För 50 år sedan voro emellertid förhållandena sådana, att den första trefasöverföringen var en teknisk prestation av hög rang. På 1880-talet använde man nämligen uteslutande lik- strömsmaskiner, som matade båglampor, laddade ackumula- torbatterier och levererade ström till galvanoplastik och gal- vanostegi (avgjutning resp. metallbeläggning på elektrolytisk väg). Visserligen hade ett par ungerska ingenjörer 1885 fått patent på en transformator, och ett par år senare upptäckte italienaren Ferraris och amerikanaren Tesla det roterande magnetfält, som genereras av sinsemellan fasförskjutna växelströmmar. Och slutligen hade von Dolivo-Dobrowolsky 1889 patenterat en trefasmotor, varmed i själva verket be- tingelserna för kraftöverföring med växelström förelågo. Men många pionjärer inom den dåtida elektrotekniken hängde fast vid likströmmen. T. o. m. så framstående uppfin- nare på området som tysken Siemens och amerikanaren Edi- son tvivlade på någon framtid för den trefasiga växelström- men, enär den var oanvändbar på de då till synes viktigaste användningsområdena för elektrisk energi. triden mellan likström och växelström pågick under se- SE hälften av 1880-talet. För att klara upp begreppen beslöt man anordna en elektroteknisk kongress i samband med en utställning i Frankfurt a. M. 1891. Tysken von Miller föreslog då att överföra den inlednings- vis nämnda effekten från ett vattenfall i Lauffen till utställ- ningen i Frankfurt medelst högspänd trefasström. Fastän projektet i förslagsställarens hemland betecknades som oge- nomförbart — man trodde sig bl. a. kunna förutberäkna verk- ningsgraden till något mellan 5 och 15 proc. — fann v. Mil- ler förståelse för sitt framsynta förslag i Schweiz. Två bröder Brown — av engelskt ursprung men naturali- serade schweizare — åtogo sig att leverera behövliga maski- ner och transformatorer från Maschinenfabrik Oerlikon. Då ville också det tyska AEG vara med, och de båda firmorna delade upp leveransen mellan sig. Kraftledningen utfördes med trämaster och koppartrådar. Isolatorerna utgjorde ett särskilt problem, som man löste ge- nom att förse porslinsklockornas innermantel med ringfor- miga hoar, vilka fylldes med olja för att förbättra isolatio- nen. Medan kongressen pågick med föredrag av den tidens mest framstående elektrotekniker, trädde kraftöverföringen i funktion och blev en stor framgång. Någon praktisk nytta presterade visserligen icke trefasmotorn i Frankfurt, ty den drev en pump, vilken matade ett konstgjort vattenfall på utställningsområdet. Men det praktiska beviset för möjlig- heten av kraftöverföring med trefasström gav anläggningen Lauffen—Frankfurt, och däri ligger dess banbrytande bety- delse. Även i teoretiskt avseende kommo alla olycksprofeter på skam, ty mätningar visade, att verkningsgraden från turbin- axeln i Lauffen till sekundärsidan av transformatorn i Frankfurt uppgick till 75 proc. Ett resultat, som med den tidens tekniska resurser måste betraktas som mycket gott. Dessa mätningar utfördes av professor Weber vid Tekniska Högskolan i Zurich, där författaren 15 år senare hörde denne framstående lärare föreläsa om de använda mätmetoderna, vilka givetvis måste vara vetenskapligt noggranna med hän- syn till den skepsis och förhandskritik, som ägnats den för- sta trefasöverföringen i världen. e uppgifter, som ligga till grund för det föregående, äro hämtade ur den Bulletin, som är gemensamt organ för Elektrotekniska föreningen och Elverksföreningen i Schweiz. De namn, som ha samband med anläggningen Lauffen— Frankfurt, äro alla utländska. En och annan läsare drar sig kanske till minnes, att Sverige gjort insatser på trefasöver- föringens område. Det kan därför måhända vara lämpligt att avrunda denna jubileumsartikel med några uppgifter rörande de svenska prestationerna. Aseas genialiske tekniske ledare Wenström hade 1890 pa- tenterat trefassystemet med stjärnkoppling, vars faktiske uppfinnare han måste anses vara. Systemet provades i prak- tiken vid en kraftöverföring mellan Hellsjön och Grängesberg, vilken igångsattes 1893. Kraftledningen hade en längd av 12 km, överföringsspän- ningen var 9.500 volt och effekten 350 hästkrafter. För Sve- riges del blev denna anläggning av samma epokgörande bety- delse som Lauffen—Frankfurt för kontinenten. I motsats till den tyska överföringen hade den svenska ett praktiskt syfte. Den elektriska energin användes nämligen dels för drift av pumpar och spel i Grängesberg, dels för be- lysning inom samhället. Av denna grund var kraftledningen 5-trådig, varav 3 för motordriften och 2 för belysningen. De goda resultat, som nåddes med denna pionjäranläggning gåvo redan året därpå anledning till elektrifiering av det då nybyggda valsverket i Hofors enligt trefassystemet. Till dessa kortfattade uppgifter rörande den elektriska kraftöverföringens <halvsekeljubileum <behövas inga långa kommentarer. Vad detta tekniska framsteg i dag betyder ha de allra flesta människor i vårt land klart för sig av egen praktisk erfarenhet. BTR TEKNIK för ALLA 7