Kontrollrummet vid ett oljeborrningsföretag i Kalifornien. kriget. En kortfattad framställning av under vilka betingelser oljan ut- vinnes, förädlas och transporteras, torde därför vara av betydande in- tresse.t) När oljan väller fram ur jorden, är den en fet och mer eller mindre klibbig vätska med brun till becksvart färg. Dess specifika vikt varierar i regel mellan 0,8 och 0,9. I huvud- sak är den sammansatt av flera olika föreningar mellan kol och väte, var- jämte även andra föreningar, där sy- re, kväve och svavel ingå, finnas. De olika ämnenas andelar variera inom vida gränser, ej endast från land till land, utan även från fält till fält, ja, från källa till källa. Petroleums ”moderklyft” äro an- tagligen leror och lerskiffrar, såsom alunskiffrarna i Västgötabergen. Det har emellertid under årtusendenas lopp ”vandrat” och uppsugits av po- rösa bergarter såsom sand och sand- stenar, och det är ur dem bergoljan till allra störsfa delen utvinnes. Den bildar alltså icke, som man ibland fö- reställer sig, några underjordiska sjö- ar eller ådror, utan utfyller bergar- ternas små tomrum (porer). Ibland förekommer den även i klyftor hos kalk, och här har i själva verket någ- ra av de rikaste fyndigheterna på- träffats. Av bergarternas volym kan 1) En mera ingående behandling av detta ämne har författaren lämnat i sin skrift ”Olja” (Verdandi 441) som nyli- gen utkommit. 4 TEKNIK för ALLA mellan 10 och 30 proc. utgöras av petroleum. Det är aldrig möjligt och framför allt icke lönande att utvinna all i ett lagerställe förekommande ol- ja. Man räknar med att på ett ton petroleum, som utvinnes, komma tre, som stanna kvar i jorden. I petroleumindustriens tidigare dagar hyste man mycket naiva uppfatt- ningar om oljans förekomst. Man le- tade med slagruta, ibland även med hjälp av trollformler. I Galizien gick man till väga på så sätt, att man en blåsig dag kastade upp en hatt, och där den föll ned placerades borrhå- let. Det är icke att undra på att med sådana ”romantiska” letningsmetoder antalet ”torra” borrningar blev enormt stort. Först 1904 började man i U. S. A. anlita geologerna, och efter några uppmärksammade framgångar med borrningar, som gjorts efter geologernas anvisningar, inträffade omkring 1915 en hausse för sådana experter. På 1920-talet uppkommo sedan de geofysiska arbetsmetoderna, som tidigare ingående beskrivits i des- sa spalter. Borrteknikens vagga har stått i Fjärran Östern. Kinesernas borr- ningsmetod har under århundradens lopp, trots vissa betydande framsteg, i princip bibehållits långt in på 1900- talet. Borrningen utfördes medelst en tung mejsel, som i regelbunden rytm sänktes och lyftes och för var- je stöt krossade en del av berggrun- den i hålets botten. Redan under andra hälften av förra århundradet gjordes emellertid försök med rote- rande borrinstrument i stället för slag- instrument. På senare tid har man emellertid ersatt den dyrbara dia- mantkronan, varmed borrverktyget i dess nedre ända var besatt, med en mejsel i fiskstjärtform, vars skär- Här svetsas rören till en ny ”pipe-line” samman.