Sommaren 1902 innebar för Mar- coni en stor upplevelse. Den italien- ske kungen inbjöd honom att följa med på en sex månaders färd med pansarkryssaren ”Carlo Alberto” för att under tiden göra försök med den trådlösa. Uppfinnaren, som nu sär- skilt gärna ville pröva den magne- tiska detektorn på långa avstånd, tac- kade med glädje för det storartade anbudet. Så länge färden varade, skulle männen på stationen vid Pol- dhu sända telegram till honom efter ett bestämt avtalat program. ”Carlo Alberto” ankrade vid Corn- wall, och Marconi blev hämtad -om- bord -:med en av kryssarens motorbå- tar. Av officerarna och matroserna samt inte minst av kungen:och hans närmaste följeslagare hälsades han med stora ärebetygelser såsom en av Italiens största söner. Fartyget lättade ankar, och kursen sattes mot den ryska örlogshamnen Kronstadt i Fin- ska viken. Marconi arbetade hela tiden med sina försök. Hans enda assistent var en ung italiensk löjtnant, markis Lui- gi Solari, som blev hans trofasta vän och medarbetare genom alla senare år. Då det visade sig, att även den mag- netiska detektorn verkade bättre i mörker än på ljusan dag, blev det inte mycket bevänt med uppfinnarens nattsömn under hela resan. Förbin- delsen med Poldhu upprätthölls utan egentliga avbrott. Vid passerandet av Skagen (omkring 1.280 kilometers avstånd) förmärktes ingen förändring i signalernas styrka. Och efter fram- komsten till Kronstadt (2.560 kilo- meters avstånd) hade ”Carlo Alberto” likaledes trådlös förbindelse med Poldhu varje natt. Den första, som kom ombord i Kronstadt, var en rysk amiral. Mar- coni sökte förklara, hur apparaten verkade, och amiralen var genast med. ”En underbar apparat”, sade han. ”Det låter ju som ett sagoäventyr detta att kunna sända meddelanden från England utan tråd! Det måste vara ett otroligt fint och känsligt öra, som kan mottaga sådana. Sändarsta- tionen blir ju som en jätteröst, som ropar ut meddelanden i rymden. Vå- gorna breder ut sig i vidare och vidare ringar och blir svårare och svårare att uppfatta. Det gäller att göra stäm- man, rösten, så kraftig som möjligt och örat så fint och känsligt som ske kan — inte sant?” : : ”Ta, det är just precis vad det gäl- ler”, svarade Marconi. ”Jag ger mig inte tillfreds, förrän tsaren själv har hälsat på Er och fått se Er uppfinning”, fortsatte amiralen, då han tog farväl och lämnade ”Carlo Alberto”. Tsaren kom verkligen ombord. Da- gen därpå lät han överlämna till upp- finnaren en av de finaste ordnar, som utdelades i Ryssland. Det var tydligt, att han ansåg Marconi vara värd att hedras på detta sätt. Från Kronstadt gick ”Carlo Alber- to” först en tur längs Sveriges kust och ångade så i väg till Kiel. Tyskar- na ville inte riktigt tro på att Marconi stod i daglig förbindelse med Poldhu. Litet avundsjuka voro de kanske även, och det var väl inte så under- ligt. Det fanns nämligen även ett tyskt patent på trådlös telegrafering. Efter besöket i Kiel sattes kurs mot Spaniens och Portugals kuster. Det var i slutet av augusti månad. Spaån- ningen var stor ombord, när kryssaren passerat Gibraltar. Även Marconi var orolig, men han förstod att behärska sig, så att de ombordvarande föga märkte därav. När kvällen kom, väntade alla om- bord med spänning på telegrammen från Poldhu. Men timme efter tim- me gick, och allt var dött och stilla. Det blev midnatt — alltjämt intet telegram. Ingen brydde sig om att gå till sängs. Alla ville vara uppe och vänta för att få höra, om ändå inte det skulle komma något meddelande. Det var ju en hederssak för Italien, att det skulle lyckas för Marconi även denna gång. Äntligen — det var klockan tre på natten — kom ett telegram av föl- jande lydelse: ”Kejsarinnan av Ryssland plötsligt insjuknad.” Det märkliga hade inträffat. Ett telegram från Poldhu hade nått fram, trots de långa avstånden och alla de berg och högland, som lågo i vägen. Och fastän telegrammets innehåll var sorgligt, så bröt jublet löst ombord på "Carlo Alberto”. Försöken hade visat, att långa vå- gor (gärna över 3.000 meter) hade lättare, att nå fram över alla natur- hinder än de korta. Efterhand som kryssaren fortsatte sin färd mot sÖ- der, blevo underrättelserna från Pol- dhu därför sända på allt större våg- längder. Marconi måste alltså ideli- gen ställa in mottagarapparaten på olika längder, så att den kom att pas- sa för sändningarna från Poldhu. Den sista natten på resan kom. Marconi var som vanligt på sin post vid mottagarapparaten. Han kände sig trött och utsliten, men han vår an- gelägen om att få en god avslutning. Vid tvåtiden på nätten började plötsligt signalerna bli matta och otyd- liga. Våglängden från Poldhu vår allt- så förändrad. Marconi hade icke nå- gon reservspole till hands och det gavs ingen tid att sätta upp antennen. Hur skulle han bära sig åt för att kla- ra situationen i en hast? | Jo, han fick plötsligt syn på en metalltråd, som han lindade kring en ebonitrulle och kopplade in den så- lunda tillverkade spolen mellan an- tennen och mottagarapparaten. TJERNEID surer 99 Svensk superheterodyn med 6-rör, där- av 2 dubbelrör. Jätteskala med 345 mm visarutslag. En lyxmottagare med enastående vac- kert ljud — ett fynd för musikälskaren. Infordra broschyr och närmare upplys- ningar om Tjernelds kvalitetsmöotta- gare. FA Återförsäljare antagas. TJERNELDS RADIOFABRIK Hudiksvallsgatan 4, Stockholm. timmars teori. SKOMDE PRAKTISKA SKOLA Kungsgatan 1, Skövde Tel. Skövde 1249, Hjo 316, Moholm 94. Bilreparatörskurs (fullödig grundutbildning) om 4 å 6 månader vari ingår fullständig svetsningskurs börjar den 7 januari 1942 och 9 mars 1942. Svetsningskurs börjar den 14 febr. 1942 omfattande 70 timmars praktisk svetsning och Chaufförskurser med fullständig gengasutbildning och motorundervisning börja den 12 jan. 1942 och 14 febr. 1942. Så Prospekt och upplysningar mot två porton då tidningens namn angives. FE TEKNIK för ALLA >" 19