UPPFINNANDET av DYNAMITEN ett /Y-A nder hösten 1866 — alltså vid den- na tid för 3/4 sekel tillbaka — på- singo i en fabrik vid Krimmel utanför Hamburg en del experiment, som förtjä- na att återkallas i minnet. Det var den svenske ingenjören Alfred Nobel, som gjorde försök med olika absorptionsme- del för nitroglycerin för att göra detta effektiva, men synnerligen <riskabla sprängämne mindre farligt att handha- va. Nobel använde vid sina experiment som tillsatsmedel träkolspulver, sågspån, pulveriserat tegel, cement och kiselgur. Av dessa visade sig det sistnämnda äm- net, som är en porös jordart, bestående av skal av kiselalger, vara det lämpligaste absorptionsmedlet för nitroglycerinet. Det nya sprängämnet, som Nobel döpte till dynamit, bör- jade 1867 tillverkas fabriksmässigt och gjorde så hastigt sitt segertåg över världen, att det första årets försäljning i det närmaste 300-dubblades på 7 år. Nobel hade ett par år före sin uppfinning anlagt en fabrik för fabrikation av nitroglycerin vid Heleneborg i Stockholm. Där inträffade sommaren 1864 en explosionskatastrof, vid vilken 5 personer omkommo, bland dem en yngre broder till Nobel. Olyckan medförde utom stora ekonomiska förluster förbud mot drivande av denna riskabla tillverkning inom staden. Då Nobel senare på året grundade det ännu bestå- ende Nitroglycerinaktiebolaget, mötte han därför svårigheter att finna en plats för den nya fabriken, som tillfredsställde myndigheternas säkerhetskrav samtidigt som den ur indu- striell synpunkt var lämplig. Fabriken, som var den första i världen i sitt slag, förlades slutligen till Vinterviken utanför Stockholm. Andra nitroglycerinfabriker grundades under de närmaste åren i olika länder, men ett antal svåra explosionsolyckor skrämde upp allmänna opinionen och myndigheterna, så att både tillverkning och transport av den riskabla ”sprängoljan” mångenstädes förbjöds. Det var under trycket av dessa restriktioner, som de ovan anförda experimenten i Krämmel påbörjades. (SEN av den rikhaltiga litteraturen om Alfred Nobel kan bedömas, var det närmast en tillfällighet, att dynamiten upp- fanns i hans tyska fabrik. Han kom nämligen på eftersom- maren 1866 tillbaka från en resa till Förenta Staterna och landsteg antagligen i en tysk hamn samt var givetvis angelä- gen att återställa det rubbade förtroendet för nitroglycerinet genom att göra det ofarligt att hantera. Det uppgives, att det största motståndet mot dynamiten kom från hans eget fädernesland, där sålunda ej ens han på den tiden var någon profet. En del svenska gruvor begärde näm- ligen att även i fortsättningen få använda nitroglycerin så- som ett effektivare sprängämne än dynamit. Det förefaller, som om hänsyn tagits till detta krav, ty nitroglycerinet i fly- tande form blev ej förbjudet i vårt land förrän genom 1897 års sprängämnesförordning. Nobel hörde ej till dem, som vilade på vunna lagrar. Ett problem, som hade direkt samband med uppfinningen av dy- namiten, måste snart nog lösas, nämligen att bringa spräng- ämnet till explosion på bekvämt och effektivt sätt. Han upp- fann för detta ändamål en tändhatt med knallkvicksilver som detonationsmedel, vilken patenterades samtidigt med dynami- ten och ännu alltjämt är i bruk. Den nu vanligaste formen av dynamit är Nobels sprängge- latin, som uppfanns 1875. Här är nitroglycerinet bundet i tIsmtnne sprängämnet i gelatinerad form. Det krävde mycket experi- menterande att få fram den kombination av nitroglycerin och nitrocellulosa, som gav lämplig konsistens åt det nya språng- ämnet. Den nitrocellulosa, som användes för spränggelatinet, är bekant under namnet bomullskrut och deltar själv i explo- sionen, vilket ökar sprängkraften. Nu för tiden användes mest det slags spränggelatin, som kallas Nobels extradynamit och som är tillsatt med salpeter och trämjöl eller kolpulver. Dess sprängkraft är mindre än spränggelatinets, men i gengäld är extradynamiten billigare än detta. Dessa av Nobel uppfunna explosivämnen inledde en ny epok på bergsprängningens område, men de visade sig ej lämp- liga för skjutvapen. Hans nästa strävande blev därför att utexperimentera ett för dylikt ändamål användbart spräng- ämne. Resultatet förelåg 1888 i form av det röksvaga nitroglyce- rinkrut, som i Sverige går under namnet Nobelkrut. Av upp- finnaren själv kallades det ballistit; liknande sammansätt- ning ha den engelska corditen och det franska Vieille-krutet. Genom dessa Nobels uppfinningar blev Sverige ”den mo- derna sprängämnestillverkningens klassiska land.” Uppfin- ningarnas erövring av världsmarknaden berodde i hög grad på uppfinnarens egen mångsidiga begåvning. Han var sålunda ej blott en ovanligt framstående ingenjör och teknisk forskare, som genom systematiskt vetenskapligt experimenterande löste de problem, han uppställde för sig. Han var även en dugande affärsbegåvning och en skicklig organisatör, vilket visade sig vid uppfinningarnas exploatering, som i många länder mötte stora svårigheter. Att han lyckades skapa en givande marknad för sina sprängämnen visade den stora förmögenhet, han efterlämnade vid sin den 10 december 1896 timade död, och vilken som be- kant så gott helt donerades till Nobelstiftelsen. Att beröra de av donationens avkastning finansierade och i Nobels testa- mente stadgade prisen faller dock utom ramen för en minnes- artikel i samband med dynamitens 75-årsdag. Istället skola vi avslutningsvis antyda betydelsen av de No- belska uppfinningarna. Före deras tid hade man som enda sprängämne det flera hundra år gamla svartkrutet, som emel- lertid ägde alltför ringa sprängkraft för att t. ex. ekono- miskt möjliggöra längre bergtunnlar. i Mont Cenis-tunneln mellan Frankrike och Italien byggdes 1857—70. Den är 12 km lång, och författaren vet icke, om dynamiten kom till användning under dess senare bygg- nadsskede. Däremot är det känt, att S:t Gotthardstunneln möjliggjordes genom Nobels uppfinning. Den =<:förbinder Schweiz med Italien, är 15 km lång och byggdes 1872—382. Redan den större längden och den kortare byggnadstiden vittna om dynamitens avgörande insats. Ären 1898—1906 byggdes den 20 km långa Simplon-tunneln, som också den för- binder Schweiz med Italien. Om man tar hänsyn till längden och till byggnadstiden, blir den förbättrade sprängämnestek- nikens betydelse uppenbar, liksom också — det måste samti- digt nämnas — framstegen hos de använda borrmaskinerna. Det må till sist framhållas, att många av nutidens stora ka- nalbyggden knappast kunnat genomföras utan hjälp av de Nobelska sprängämnena. För kommunikationstekniken, lik- som också för kraftverksbyggandet och andra fredliga fram- steg, ha de därför varit revolutionerande i en omfattning, som förtjänar framhållas i en tid, då andra explosivämnens förstörande insatser dominera nyhetstjänsten i världen. B. Traneus. TEKNIK för ALLA 1