ningen. Låt filmen bli som den blir och framkalla efter klocka i 5 min. Endast om hela filmen skulle vara underexponerad, kan framkallnings- tiden ökas något. För att slippa mjuka upp filmen i vatten före framkallningen användes även framkallningsskålar som i fig. 12 med en hantel av glas, ebonit el. dylikt. Då dras filmen med skiktet utåt. Man kan också använda en lös sådan han- tel i den vanliga skålen. Sedan man blivit van att bedöma framkallning kan man se på filmen, när den är lagom framkallad. Men även för den tränade fotografen kan detta vara mycket svårt i det svaga, gröna ljus, som användes för pan- kromatisk film. Det är därför myc- ket bättre att alltid framkalla efter klocka med en känd framkallare. Vid framkallning av flera filmer bör man därför inte utnyttja framkallaren för mycket, då den blir långsammare, utan alltid beräkna 100 cc lösning till varje film. För två filmer tillblandas därför 200 cc lösning i skålen redan från början. Filmen Ööverföres nu på nytt till handfatet, där den drages hastigt upp och ned under en halv till en minut. Sedan är den klar för fixering. Den drages på samma sätt upp och ned i fixerskålen, tills filmen blivit alldeles genomskinlig. Därefter kan man för- siktigt lägga ned den i skålen, där den får ligga ytterligare en stund väl täckt av lösningen. Plocka om den då och då. När filmen varit i fixe- ringen 10 till 15 min., är den färdig för sköljning. Man kan dock tända vitt ljus redan efter ett par minuters fixering. Sköljning och torkning S lutligen sköljes filmen ungefär 1/2 timma i rinnande vatten eller en timma 1 stillastående vatten, som då = : $ SO 8 jr SE z j ENN SERENA SR Gr SR ISS SS RR SR DAS FOSTRA Sr flbresenuda, teser "tETEn SARS Xe Li ch a S =] Fig. 13. Filmen hopfästes med gem och lägges på detta sätt i sköljskålen. måste bytas med jämna mellanrum 10 till 12 gånger. Sköljningen göres enklast i ett handfat under vattenled- ningen eller t. ex. i ett tvättställ. För att hela filmen skall bli väl sköljd, kan man fästa ihop båda ändarna med ett par pappersklämmor (gem). Se fig. 13. Slutligen avspolas filmen direkt un- der vattenledningen och hänges i sina klämmor upp till tork i ett luftigt och möjligast dammfritt rum. Jämför MOTT Fig. 14. Underexponerat negativ... Fig. 15. ...nermalt exponerat... Hur skall filmen se ut, N är filmen är torr, kan man när- mare bedöma, om exponeringen varit den riktiga. Figurerna 14—15 —106 visar hur filmen ser ut, om den är underexponerad (d. v. s. expone- - rad alltför kort tid), normalt expone- rad eller överexponerad (d. v. s. ex- ponerad för länge). Den underexponerade bilden (fig. 14), som kommer fram sist vid fram- kallningen, uppvisar nästan glasklara skuggor utan detaljer (se den mörka häcken i förgrunden), medan motivets dagrar ha normal svärtning. Den normala exponeringen (fig. 15) har åstadkommit ett negativ med väl av- vägd svärtning. Det skall uppvisa en svag svärtning i skuggorna, men där skall ändå finnas tydligt skönjbara detaljer — endast de minsta, mör- kaste skuggpartierna få vara glas- klara. De kraftigast svärtade delar- na, dagrarna, skola ha god svärtning men få ändå inte vara så täta, att man inte tydligt kan urskilja bildens de- taljer. Vid överexponering (fig. 16) erhålles ett negativ, som överallt är alldeles för tätt. Endast i skuggpar- tierna kan man ännu urskilja tydliga bilddetaljer. I dagerpartierna är ne- gativet alldeles svart, så att man ej kan se några detaljer alls. Slutligen kan negativet vara ”för mjukt” eller ”för hårt”. Hos ett för mjukt negativ är skillnaden i kontrast mellan skuggor och dagrar för liten, medan ett för hårt negativ har för stor kontrast, för stor skillnad i tät- het mellan skuggor och dagrar. Olika filmsorter ge negativ med olika kon- trast. Men även framkallningen spe- lar härvid stor roll. Vid för kort framkallning erhålles mjukare nega- tiv och vid för lång framkallning hårdare negativ. I fortsättningen behandlas dosfram- kallning och kopiering. Fig. 16. ...och överexponerat. TEKNIK för ALLA 23