Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Händigt folk: Emaljinläggning på metaller — en intressant och rolig hobby - Månen — lössliten del av Sydamerika?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kas> i 140: äå 150” C. under ungefär 1
timmes tid. Den erforderliga tiden blir
emellertid längre, ju större föremålet är.
Ugnstemperaturen bör kontrolleras me-
delst en termometer för undvikande av
överhettning, då eljest den primära lack-
hinnan fördärvas. Föremålet får icke
placeras på ugnens botten, där det med
säkerhet blir överhettat, då värmetill-
förseln sker underifrån. Efter upphett-
ningen och den därefter följande avkyl-
ningen skall lackhinnan vara alldeles
hård och sluta tätt intill metallytan. Om
detta icke är fallet, fortsättes upphett-
ningen vid en högsta temperatur av
1502 C.
Sedan den primära lackhinnan har
fastbakats vid arbetsföremålet, lägges
färglacken på enligt samma metod. Den-
na lack bör ej påstrykas i för tjockt la-
ger, då lätt blåsbildningar kunna uppträ-
da. Om den emaljerade ytan efter tork-
ning och upphettning visar sig ligga läg-
re än den omgivande metallytan, skall
en andra påstrykning företagas. I all-
mänhet erfordras minst två dylika på-
strykningar färglack. Därvid kunna två
eller flera färger komma till användning
för erhållande av önskade färgeffekter.
Om två färgade ytor komma att beröra
varandra utan mellanliggande metall-
vägg, bör den ena färgen strykas på och
brännas in, innan den andra färgen be-
handlas, fig. 8.
Ytbehandling efter emalje-
ringen
| DNE ger i allmänhet utomor-
dentligt briljanta resultat, varför
ytterligare behandling oftast icke be-
hövs. För att uppnå bästa resultat kan
det dock vara fördelaktigt att polera hela
ytan medelst fint polermedel på en flat
skiva, fig. 9. Polermedlet kan tillsättas
som ett fint pulver, vartill sättes vatten
för åstadkommande av en tunn slippasta.
Då frätande syror komma till använd-
ning i ett arbete som detta, böra ångor-
na icke inandas. För att undvika alla
risker i detta avseende, kan en fläkt pla-
ceras så, att alla ångor blåsas bort från
arbetet och ut genom ett öppet fönster.
Likaså måste försiktighet iakttagas, så
att syra icke kommer på huden, vilket
trots gummihandskar kan inträffa. I ett
sådant fall, måste omedelbar tvättning
TVÅFÄRGAD
SKYLT —r
ske i en myckenhet av rinnande vatten.
En mättad lösning av vanlig soda använ-
des för omedelbar påstrykning på klä-
derna, om syran råkar stänka på dessa.
Härigenom neutraliseras syran och för-
hindras att tränga genom kläderna.
NS
(O)
KISELJORD
/
YTAN POLERAS
MEDELST NÅGOT
FINT PUTSMEDEL
PÅ EN FLAT TRA-
ELLER METALL”
SKIVA
RR
-——
—
MÅNEN —
lössliten del av
SYDAMERIKA?
usensal små glasliknande stenar, kal-
lade tektiter, som påträffas på den
sydvästra kusten av Stilla havet, anser
en amerikansk astronom vara ett bevis
för att månen en gång utgjorde en del av
jorden.
Dessa tektiter ha varit kända i över
150 år, men man har aldrig kunnat giva
en tillfredsställande förklaring på deras
ursprung.
Den amerikanske astronomen grundar
sitt antagande på Sir George Darwins
teori, att månen uppstått genom att en
väldig flodvåg slet loss en del av jor-
den för 10 tusen år sedan, och att Stilla
havet är den vattenfyllda grop som då
uppstod.
En del av det lösa material, som slets
loss samtidigt med månen, föll emellertid
icke tillbaka på jorden med detsamma,
resonerar astronomen, utan fortsatte
att sväva ute i rymden någon tid. Dessa
partiklar anses ha haft samma samman-
sättning som Saturnus ringar och anses
vara just dessa glasaktiga tektiter, som
påträffas vid Stilla havet.
Hur jorden var sammansatt vid tiden
för månens lösbrytande, veta vi ingen-
ting om nu, men antagligen skedde kata-
strofen, medan jorden höll på att stelna.
Det antages, att jorden då hade ett yttre
skikt av hård granit med ett underlig-
gande av glasliknande basalt.
När lösbrytningen ägde rum, synes det
mycket sannolikt, att månen tog med sig
granitlagret i Stilla havsområdet, varvid
troligen något av det glasliknande mate-
rialet följde med. Eftersom det glaslik-
nande lagret låg djupast, lämnade det
jorden sist och skulle därför vara av
samma slags material som tektiterna.
Dessa partiklar drogos in i jordens :
atmosfär med en sådan hastighet, att de
erhöllo den form, som är karakteristisk
för tektiterna.
Ett ytterligare bevis för teoriens rik-
tighet skulle vara de dikesliknande för-
djupningar, som finnas på Stilla havets
botten och löpa parallellt med det områ-
de, där tektiterna finnas. Man tror, att
fördjupningarna
glasliknande arean.
gå djupt ned i den
TEKNIK för ALLA 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>