Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om cykelvägar, av Otto Wallenberg, Olle Norlander och Harald Stale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
OM CYKELVÄGAR
I föregående nummer framförde civiling. Ingemar Schwalbe vissa
synpunkter på de moderna cykelvägarna. TfA har vänt sig till
direktör Otto Wallenberg i Trafikfrämjandet, kapten Olle Nor-
lander i Cykelfrämjandet och fil. dr Harald Stale, intresserad
hembygdsvårdare, Camleby, för att få saken ytterligare belyst.
OTTO WALLENBERG
Dir, Trafikfrämjandet:
"Den omfattande cykeltrafiken
ingen krisföreteelse”.
Som ett väsentligt led i arbetet på
att främja trafiksäkerheten ingå
strävandena att differentiera tra-
fiken. För att skilja de olika tra-
fikantgrupperna åt anordnar man
sålunda särskilda gångbanor för
fotgängarna och särskilda cykelba-
nor för cyklisterna. Härigenom
skapas ordning och reda ute på tra-
fiklederna samt därmed ökade för-
utsättningar för att förebygga och
förhindra trafikolyckor.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt mås-
te det sålunda vara eftersträvans-
värt att särskilda cykelbanor an-
ordnas i ständigt ökande omfatt-
ning. Som i ingenjör Schwalbes
artikel framhålles, har ju under de
senaste decennierna cykeln kommit
att spela en allt större roll som kom-
munikations-, transport- och re-
kreationsmedel. Och just nu under
rådande avspärrningskris med där-
av följande inskränkningar i den
maskindrivna trafiken ha vi kunnat
konstatera en särskilt markant
uppgång i cykeltrafiken. Men —
och detta vill jag särskilt under-
stryka detta förhållande är icke
som många tyckas vilja anse en
kristidsföreteelse. Cykeltrafiken
kommer enligt min uppfattning
med all sannolikhet att, även sedan
kristrycket lättat i stort sett, ha sin
nuvarande omfattning. Det gäller
därför att redan nu rusta sig. Oeh
därtill hör att planera för våra färd-
leders förseende med särskilda
cykelbanor. Men dessa måste vara
av rullgod kvalitet så att de verkli-
gen kunna tillgodose cyklismens och
trafiksäkerhetens krav. Härutin-
nan brister det tyvärr ofta mycket
ännu. En fullgod cykelbana är icke
lyx utan den är en nödvändighet,
ett väsentligt och oumbärligt led i
de allmänna trafiksäkerhetssträ-
vandena.
14 TEENIK för ALLA
I detta sammanhang vill jag ock-
så understryka vikten av att ända-
målsenliga regler skapas för hur en
cykelbana skall trafikeras. Sådana
regler saknas för närvarande, nå-
got som :’visat sig till betydande
nackdel såväl för cyklismen själv
som för trafiksäkerheten överhu-
vud.
OLLE NORLANDER
Kapten, "Cykelfrämjandet:
”Cykelbanor ett ständigt aktu-
ellt problem”.
Cyklismen har tagit en fantastisk fart
i Sverige på de senare åren, vilket
bäst bevisas av nedanstående siffror på
antalet försålda cyklar åren 1935—1941:
1935 försåldes c:a 250.000 cyklar
1936 " " 300.000 "
1937 " " 372.000 "
1938 " " 329.000 "
1939 " " 300.000 "
1940 " " 410.000 "
1941 " " 440.000 "
Under åren 1935—1941 kan man alltså
räkna med att 2.400.000 cyklar fabrice-
rats och försålts inom landet.
Av dessa cyklar torde flertalet beräk-
nas vara i bruk eller lågt räknat 2 mil-
joner. Redan före 1935 fanns det i Sve-
rige omkring 1 miljon cyklar. Hur mån-
ga av dessa, som nu äro i bruk, är svårt
att yttra sig om, men c:a 200.000 torde
inte vara någon överdrift.
Man kommer alltså till att den exakta
siffran för Sveriges nuvarande cykelbe-
stånd ligger mellan 2 och 2 1/2 miljoner,
d. v. s. drygt en cykel på var tredje in-
nevånare.
De rådande svåra förhållandena inom
kommunikationsväsendet äro säkerligen
bidragande orsaker till denna enorma
ökning av cykeltrafiken, men därtill
kommer det obestridliga faktum, att all-
mänheten i allt större omfattning lärt
sig värdera cykeln som ett billigt och
praktiskt kommunikationsmedel, vilket
för mången blivit oumbärligt.
Cyklisterna ha sålunda kommit att
mer och mer dominera trafiken, men ut-
vecklingen på det trafiktekniska områ-
det har hittills inte hållit jämna steg
med cyklisternas berättigade krav på
åtgärder för ökad trafiksäkerhet. En
differentiering av trafiken på de olika
trafikslagen — motorfordon, cyklister
och fotgängare — är nämligen ett ound-
gängligt villkor för alla och för ordnin-
gen i trafiken. Cykelbaneproblemet
måste med andra ord lösas rationellt och
planmässigt. Visserligen har en hel del
uträttats i detta hänseende de senaste
åren — särskilt i närheten av städer och
större samhällen — men cykelbanorna
ha i de flesta fall inte fått den kapacitet,
som den nutida cykeltrafiken fordrar.
Det är därför med tillfredsställelse, som
man kan konstatera, att Väg- och Vat-
tenbyggnadsstyrelsens generalplan för
våra riks- och länshuvudvägar upptager
särskilda cykelbanor. Å andra sidan kan
man inte annat än minst sagt beklaga
Besparingsberedningens verklighets-
främmande yttrande, att det torde vara
för hög standard att förse riks- och läns-
huvudvägarna med cykelbanor. För alla
dem, som arbeta med trafiksäkerhetsprob-
lemen, står det nämligen fullkomligt
klart, att cykeltrafiken, sedan den nått
en viss storlek, måste skiljas från bil-
trafiken. Denna storleksordning har
cykeltrafiken i Sverige redan för flera
år sedan uppnått på de flesta vägar
med normal trafik.
Som förut påpekats, ha visserligen en
del cykelbanor byggts, men i ett flertal
fall äro de av alltför ringa bredd och
ofta otillräckligt skilda från körbanan
och gångbanan. Minimibredden torde i
de flesta fall vara tvungen att sättas
till 2.5 meter och cykelbanan effektivt
avgränsas från körbanan och gångba-
nan. Att, som ofta förekommer, göra
denna avgränsning med en målad linje
måste anses vara fullkomligt förkastligt,
likaså sättet att bygga de olika banorna
i skilda plan och avgränsade med en
c:a 10 cm hög kantsten. Utomlands
förekommer ofta, att en gräsremsa skil-
jer cykelbanan från körbanan. Denna
anordning är effektiv men ställer sig
rätt dyrbar i underhåll. Om man där-
emot skiljer cykelbanan från såväl kör-
banan som gångbanan genom en c:a
0.5 meter bred kullerstensremsa, erhåller
man en både effektiv och ur underhålls-
synpunkt billig avgränsning.
Det är ett faktum, att cyklisterna i
mycket stor utsträckning följa minsta
motståndets lag, och därför måste cy-
kelbanans beläggning vara minst lika
god som den jämsides löpande körba-
nans. Man behöver nämligen inte vara
(Forts: sid. 29.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>