M? trasslar gärna till tillvaron mer än nödvändigt, man älskar att använda mekaniska, komplice- rade anordningar, där man många gånger bättre kan klara sig med enkla naturelement. Kompassen t. ex. är ett bevis på detta. Hur svårt är det inte att styra efter en kompass. Det finns något som heter missvisning, devia- tion etc., faktorer som i högsta grad försvåra navigationen. En kom- passnål har den egenskapen att peka åt norr eller söder; men hur många människor vill just precis till norr eller söder? Då måste man beräkna kurser och styra inte dit nålen pekar utan åt ett helt annat håll. Därigenom uppkomma sjö- olyckor och annat sådant. Många djur äro ju utrustade med ett sjätte sinne, som gör dem till ofelbara navigatörer, våra flytt- fåglar t. ex., brevduvan, insekterna, ja även hundar och andra dägg- djur. Men de ha den fördelen att de gå direkt på målet, de strunta i norr och söder, missvisning och de- viation. Jag skall nu beskriva några av dessa djur, vilka kunna vara oss till betydligt större nytta vid långfär- der över hav och land än våra kom- plicerade kompasser. Jag skall då börja med kompass- fisken, vilken kanske är den minst effektiva, ty den angiver endast norr och söder. Jag fann den re- dan 1917 på Salomonöarna av en ren tillfällighet. id en brant stupande klipphäll Mian jag en dag, vid sydändan av en liten ö, ett fiskstim som stod stilla med huvudena mot bergväg- gen. Jag tyckte detta var egendom- ligt, kastade ner några lavaklum- par för att skrämma dem, men till min förvåning rörde de sig inte. Så 8 TEKNIK för ALLA fy SN Calle Möller berättar en högst tro- värdig historia om kompass iskar och en bedräglig ma lhane (EE EN BE) fångade jag upp några i ett cocos- skal. Det märkvärdiga var nu, att hur jag än svängde detta cocosskal, envisades fiskarna att hålla sig i en bestämd riktning. Då jag frågade en gammal höv- ding, vad detta kunde vara för sorts fisk, svarade han, att detta var den s. k. kompassfisken. De kunde en- dast simma åt ett håll, hanarna åt norr och honorna åt söder. De ha- de under århundraden använts av Oceaniens öbor, och här fick jag förklaringen till, hur de hade kun- nat klara navigationen vid sina be- kanta långfärder. Hövdingen hade mycket väl reda på dessa fiskar. Han berättade så- ledes att hanfiskarna, vilka voro av en löjas storlek och försedda med ett gult streck efter ryggen, föddes vid sydpolen. De simmade sedan rätt norrut (geografisk kurs) för att dö vid framkomsten till Nord- polen. Stötte de då mot någonting under vägen, stannade de där utan att vika, åldrades och dogo på plat- sen. . Honfiskarna hade en röd strim- ma efter ryggen. De föddes vid Nordpolen samt simmade mot Syd- polen. Lektiden inträffade när han- och honfiskar möttes på halva vägen. Då ingicks äktenskap, vilka alltid blevo lyckliga, ty parterna skildes omedelbart. Det egendom- liga var dock, att såg en hanfisk en honfisk på avstånd, ändrade han absolut ej kursen för att råka hen- ne. Däremot kunde honfisken vip- pa litet på stjärten för att få råka Our! ZNISTN Mu ML AMA NÄN EES Oceanierna använde sig alltid av kompassfisken vid sina färder till sjöss — de kunde bara simma åt ett håll, hanarna åt norr och honorna åt söder.