q | — Det är galenskap, mumlade araben, men han stapplade framåt med Corny. Gidge dröjde, han var en modig man, men som ingenjör visste han, att bron nu var jord- ledning till detta fruktansvärda elektriskt laddade moln däruppe, som inte syntes, men vars tillvaro med så fruktansvärd tydlighet vi- sades av ledpunkterna längs bron. I vilket ögonblick som helst kunde molnet urladda sig, och den man som befann sig därute på bron, när urladdningen kom, han kunde skat- ta sig lycklig, om han kom undan med livet. Corny kände sig kuslig till mods, när han gick ut på bron. Sankt Elmselden fräste och sprutade ljus. Benen skulle ha vikit sig under ho- nom, om han inte haft Djihanis arm att stödja sig på. Och nu kun- de han tydligt se sin far, en tålig, resignerad gestalt, som satt mitt emellan skenorna, insvept i sina vi- Varm Tussin rr VID HOSTA — i Milt och behagligt slemlösande vid Iluftrörskatarr, bronkialastma i och förkylningshosta. i Med 1: 25 å 3 bruksanv. [] apotek LI LINDHOLMS DROGHANDEL 3 Bildad 1902 Tel. 33 25 47 j Stockholm 21 SA FN AA FEN NER SPRR VYER AAA RY FERPUSVEd NAR RUTTRARA DEAR 18 TEKNIK för ALLA AVWARREN HASTINGS MIEEER TfA:s följetong da, gula kåpor, som lyste svagt grö- na i det spökaktiga ljuset. Plötsligt ropade Djihani: — Ha! Tigern! Kan du stå för dig själv, sahib? Därborta ligger han. Corny vacklade men föll inte, när Djihani drog undan sin arm och höjde sitt vapen. Han såg glimten av två gröna ögon och en otydlig skepnad, som låg tryckt mot mar- ken vid bortre ändan av bron. Det blev en andlös paus, så gav gamle Tretass till ett morrande tjut och tog språnget. Pang! Gevärsmynningen spruta- de eld. Ett fasaväckande tjut be- svarade knallen av skottet. Hejdad mitt i språnget hoppade tigern om- kring några ögonblick. Pang! Djihani sköt ännu en gång. Skottet träffade på rätta stäl- let. Det dödligt sårade djuret tog ett konvulsiviskt språng åt sidan, förlorade fotfästet, gjorde förtviv- lade försök att återfå det men miss- lyckades och föll med ett långt ut- draget tjut ner i det svarta djupet. Strax därpå hördes ett brak från buskarna långt nere på bottnen av ravinen. — Corny! ropade Gidge skarpt från sin plats vid ändan av bron, få er far med er och ge er genast av därifrån! Han talade i befallande ton. Den blå Sankt Elmselden försvann plötsligt och efterlämnade fullstän- digt mörker. Det kom en olycks- bådande paus, då hela naturen, in- svept i tryckande, sammetslent mörker, tycktes förbida någon våldsam utlösning av fjättrade krafter. Corny stapplade fram till sin far och lade handen på hans skuldra. — Far! ropade han med ostadig röst, du måste :.. En smattrande störtflod av regn dränkte fortsättningen. Det var, som om en hel sjö plötsligt hade vräkts ner från himlen. Så PANG! låg hela det regnskölj- da landskapet framför dem i ljuset av en vit blixt av nästan otrolig ljusstyrka. Så kom en fruktans- värd åskskräll; det lät som om hela himmelen brakade sönder, när ekot rullade från höjd till höjd. Ned från himlen föll en kulblixt, som träffade bron mindre än femtio fot från det ställe, där Corny och Dji- hani stodo. Corny fick en känsla av att han slungades bakåt. Så blev plötsligt allting mörkt. Corny kom till sig igen, kravlade sig mödosamt på fötter och ropade på sin far. Men det kom inget svar. Han började krypa på händer och knän längs bron till det ställe, där blixten hade slagit ner. Hans oro- liga blick föll på två fläckar av glödrött järn, mellan vilka det inte fanns någon metall. Han stirrade ett ögonblick utan att vilja tro sina ögon. Eldstrålen hade bränt genom två tjocka skarvplåtar, som om de hade varit papper! Den massiva strävan, som de hade burit upp, hade smält bort. Under dessa spännande sekunder var Corny endast ingenjör. — Strävan nummer tjugoett har smält bort! ropade han. Det finns ingenting, som bär upp bron här! Han hörde Gidgas förfärade ut- on