Beryllium det av Wöhler år 1828 upptäckta ele- mentet, har i vår tid fått stor använd- ning som tillsats (intill 3 P0) för att göra stål elastiskt. Särskilt för urfjäd- rar är det omagnetiska och korrosions- fria beryllium-krom-nickel-molybdenhal- tiga stålet oersättligt. Även inom ki- rurgin (till nålar och instrument) är det rostfria och elastiska berylliumstålet av största värde. En annan egenskap, som berylliumhaltiga legeringar äga, äro de- ras gnistfrihet (vid slipning etc.), var- för de användas till verktyg inom am- munitionsfabriker och gruvor. Trots att beryllium kostar c:a 500 kronor pr kg, är dess användning stadd i ständig stegring. Aluminiumtapeter, som reflektera värmestrålarna, olika slag av värmeisolerande väggbeklädnad, genomskinlig fönsterbeläggning av ace- tatcellulosa, som hindrar värmeutstrål- ning genom rutorna, eldningstrumpeter och dragregulatorer — allt nyheter på det värmetekniska området, som man kunnat få skåda med egna ögon på en liten men instruktiv utställning, ordnad av teknologföreningen i samarbete med AB Svensk Byggtjänst. En aluminium- platta, uppspänd på wellpapp, kan sät- tas bakom ett värmeelement och därmed öka dess effektivitet med 10 till 15 proc. Hela tapeter av liknande material kom- mer en att känna det varmt i ett t. o. m. ganska kallt rum. Väggfyllnader av träull, smält sten och spunnet glas tävla med sjögräs och kombinerade trä- och aluminiumfyllnin- gar. Fukttäta beklädnadsplattor av papp att sätta på väggarnas insidor framhäva sig vid sidan av gasbetong- plattor för ytterbeklädnad. Och stati- stik och broschyrer visa, hurusom ett dubbelfönster slukar flera gånger mer värme än en normal väggyta av liknan- de storlek. Acetatcellulosan hindrar ut- strålningen genom fönstren. Är den därtill blåfärgad, skyddar den också mot flugor. Fordska träkolsbriketter redan 1932. Sedan åtskilliga år har Ford i Amerika sålt träkolsbriketter avsedda för mat- lagning, camping och restauranternas ”grill rooms”. De äro förhållandevis små — som medelstora potatisar — samt hårt pressade. Enligt reklamen bestå de av nästan rent kol och säljas på äkta amerikanskt manér i bekväma, färgglada förpacknin- gar. Ingen rök, inga gnistor och intet sot dekreterar den reklammässiga tex- ten om denna artikel, uppkommen som en biprodukt vid biltillverkningen. Som en kuriositet kan nämnas, att det svenska Fordbolaget så tidigt som 1932 använde dessa briketter som bränsle för fordvagnar utrustade med gengasgene- ratorer enligt system Svedlund. Ale Sa PROPELLER- FLICKOR 12 TEKNIK för ALLA Vår bild är hämtad från en amerikansk flygplansfabrik. Den kvinnliga arbetskraften har tagits i anspråk i stor utsträckning för rustningsindustrien. ”Propellerflickor” kallas på äkta yankeemanér de här unga damerna, som montera propellrar för de amerikanska stridsplanen. Bra utsikt måste en stridsflygare ha. Spanaren på de moderna planen intar som synes av bilden en mycket framskjuten ställning med plexiglas runt om. Hur fort faller människan ? Er fallskärmshoppare, som med utfälld skärm singlar ned mot jorden, har en fart av 5 till 6 meter i sekunden, det vill säga 18—22 km/t. Nu undrar man hur pass fort en fallskärmshoppare fal- ler, om han skulle glömma att fälla ut fallskärmen? Enligt Newtons lag ökar en fallande kropp sin hastighet med 9.81 m för var- je sekund av fallet. Detta gäller dock för lufttomt rum. Det motstånd den fallande kroppen gör i luften växer med kroppens storlek och form. Faller en man av ordinär storlek genom luften, uppnår han rätt snart en fart av ca 250 km/t, om han singlar ned ”som en säck”. Med denna fart blir luftmotståndet så stort att hastigheten ej längre ökar. Han fortsätter att falla med 250 km/t. Och det sägs, att han själv ej har stor känsla av fallets fart, om han ej ser ned mot marken och upptäcker hur ”marken kom- mer emot honom”. Skulle han emeller- tid dyka med huvudet före så, att krop- pen blir så vitt möjligt bäst strömlinje- formad, då uppnår han i fritt fall en fart av vid pass 290 km/t. Fallfarten för människan är alltså ej överväldigande. Som jämförelse kan nämnas att en skidlöpare i backe kan nå upp till 140 km/t. Den fallande regn- droppen når dock ej, trots sin dropp- form, högre fart än 18 km/t. flygplan bruka i allmänhet ”gå på no- sen” med blott ca 400 km/t, undantags- vis med 600 km/t. Med propellerbroms och vingklaffar håller man helst farten under dessa värden. Ett jaktplan vars pilot, därtill nödd och tvungen, dyker utan att söka bromsa farten, kan dock nå upp till över 1.000 km/t och teore- tiskt till ljudhastigheten, ca 1.200 km/t. Stört-